fiaelisa

Idag har jag plaskat på badhuset. Som en osmidig valross som har nuddat land men har kul ändå. Jag har aldrig varit någon vidare fisk men låtsas så gott jag kan. Idag mest för att försöka vara ett föredöme för brorsdottern och kunna säga att "Det är inget farligt!" Vi har simmat i grottor och genom strömmar, tränat på att doppa huvudet och suttit och bubblat i en varm bubbelpool. Men inte kan man påstå att vi och hennes föräldrar var ensamma precis. När jag öppnade dörren till damernas omklädningsrum var det som att gå in i en vägg av nakna kroppar och tusentals ungar som klättrade på skåpen av iver att få komma i bassängen. Herregud. Ska vi få plats här?

 

Jodå det fanns plats för våra rumpor också och även om det var kö till duscharna så plumsade vi i badet till slut. Min kära svägerska kom senare fram till en fin insikt mitt i all trängsel. När vi hade suttit och fikat, halvnaken som man är mitt bland alla andra bad-människor, så sa hon filosoferande: "Jag har tänkt på nu att.. Gud vad olika vi alla ser ut". Ja, vi ser väldigt olika ut. När man faktiskt ser sig om. Det är mulligt och gulligt, platt och skalligt, kurvigt och krokigt, tunt och hårigt. Det finns päronformer, bananer, sparrisar, stora och små meloner, hängiga och slängiga, fylliga, slanka och säckiga, och så de gamla små gråhåriga russinen som simmar fram på ålderns höst så fridfullt. Men vart finns alla människor som ser ut som "alla gör"? Så som man "ska" se ut? Så som alla andra ser ut utom jag? Ja ni.. Vad är det för skitsnack egentligen? Vad är det för ideal som alla bantningsmetoder, dieter och träningsprogram strävar efter? För när jag ser mig omkring i badhuset, så är det precis såhär verkligeheten och den äkta människan ser ut. Det finns inga skavanker. Det är ju bara vi.