Igår var en kväll utöver det vanliga. Inte i positiv bemärkelse. Det började på eftermiddagen med att jag fått en konstig och dyr el-räkning som jag blev förbannad på. Sedan skulle jag använda datorn och det visar sig att mitt Internet inte fungerar. Det har nämligen blivit strul i bytet mellan pappersfaktura och E-faktura. Något som jag hade upptäckt dagen innan och snabbt hade betalat fakturan som varit på vift. Även fast jag då hade betalat dagen innan hade Internet inte satts igång ännu. Nähe... Okej, men då brukar jag kunna koppla in telefonens nätverk. Men då satt djävulen riktigt på lur. Mobilen hakade sig plötsligt. Det har förvisso hänt förr men då har den snart startat om sig igen så därför väntade jag lite och tänkte att den hoppar snart igen. Men icke! Den här gången, slocknade den. Totalt. Ingen reaktion på någonting. OOOåååå!!! Så där satt jag. Utan nätverk eller telefoni, utan någon möjlighet att kontakta omvärlden, förutom att möjligtvis öppna fönstret och skrika rakt ut. Fast det avstod jag ifrån.
Som tur var hade jag under dagen bokat träff med Anna på gymmet kl 17.15. Såklart var bussen sen också denna otursdag. När det är stopp i trafiken och tiden går blir man extra frustrerad över att inte kunna höra av sig till den som väntar. Men Anna stod där när jag kom till slut. Hon möttes av ett ”Hej jag är redo att lägga mig på golvet och tjuta.”
Efter passet hade jag hoppat av mig lite frustration och kunde le åt situationen. Det ordnar sig herregud. Förhoppningsvis kommer genierna på Telenor att kunna sätta igång telefonen redan imorgon. Så åkte jag hem och vet ni att det var helt otroligt skönt att INTE vara tillgänglig eller ha tillgång till alla nätverk. Att inte snabbt kunna kolla mejlen eller instagram, googla upp saker, kolla på appen vad det är på tv eller annat som man gör som en ren reflex ibland. Nej. Igår var det tv:n och jag, tända ljus, en kopp te och ett lugn som inte kunde brytas av någonting. Kanske behöver man få sig en tankeställare gällande det ibland. Att vi behöver STÄNGA AV. Bara vara. Nu är både internet och mobil igång igen och det var skönt att telefonen inte hade kraschat. Men jag ska försöka att bli bättre på att göra mig totalt otillgänglig för omvärlden ibland, och bara vara med mig själv.
Nu har jag äntligen tagit tag i en massa saker som legat och stört i bakhuvudet. Vilken befrielse det är. Lite såhär i efterhand kan jag se hur sakerna som virvlade runt i skallen var de som ledde till sömnbrist och när man inte får sin skönhetssömn ja då blir man en tråkig jävel. Man är ju trött och får ingen energi till det man borde och fastnar i en ond cirkel. Men nu jäklar! Sömnen kom så småningom tillbaka och jag har senaste veckan tagit tag i att skicka in ansökan till att bli förskolevikare, hört av mig om sommarjobb och tagit tag i att bli indoor-walking-instruktör på Friskis!! Det mest spännande av allt! Uttagningsprov om två veckor. På med headset, upp på crosstrainern och håll i ett mini-pass. Ganska seriös uttagning får man ju lov att säga. De sa först att de bara skulle "kolla lite taktkänsla och hur man var som person". Inte att man skulle klippa ihop två låtar, gå igenom olika positioner på cykeln under dessa och som ett litet pass inför ett antal instruktörer. Det känns pirrigt kan jag säga...men otroligt kul! Att bli någon form av ledare är en liten dröm jag har haft länge. Och sådan har jag hört att man ska försöka göra verklighet av om man kan.
Det är verkligen ingen idé att vänta på att ta tag i saker som man går och drar på. Vare sig det gäller att yppa sina riktiga känslor, eller att skicka iväg en ansökan. Efter min period av sömnbrist för ett par veckor sedan kan jag nu säga att det har vänt totalt för jag vaknade nämligen kl 7 idag, pigg och utvilad. Nästan så att man undrar vad det är för fel istället... Fast nej, det är nog inget annat än att jag är lättad, och väldigt glad.
När jag tänker på ordet "fantasi" förknippar jag det först med kreativitet och skapande. Förmågan att kunna hitta på saker från tomma intet, berätta långa utsvävande historier och måla upp en hel bild av känslor och färger. Då förknippas fantasi lätt med konstnärer, arkitekter eller kanske kockar som ska laga soppa på en knapp och göra underverk av ingenting. Fast fantasi innebär nog mer än så. Vad är det vi använder oss av när vi tar del av en människans liv? När någon berättar för dig att den har mött en stor sorg eller glädje i livet, så försöker vi på något sätt föreställa oss vad personen beskriver och sätta oss in i den känslan även om jag egentligen inte alls har erfarenhet av något liknande. Men jag översätter det i mitt huvud till något liknande, något som jag kan förstå.
Det krävs fantasi för att kunna föreställa sig saker och för att på så sätt också kunna leva sig in i en annan människas känslor. Det vi kallar empati är alltså lika med, fantasi?
Här ska ni få höra en anekdot från ett villaområde i Göteborg. Det är väl lite så, att på något sätt ingår det i ett sådant kvarter att man måste ha en prydlig liten trädgård. Helst välklippta buskar som för guds skull inte stör grannarna och fina rabatter utan alltför mycket ogräs. För mycket är förskräckligt men några tistlar är normalt. Orimligt högt gräs på gräsmattan är också att ifrågasätta om husägaren inte är bortrest eller sjuk i kroppen.
Så var det så, att det flyttade in en man på den här gatan. Han hade lite annan smak än den genomsnittliga villaområdesmänniskan. Istället för att sätta lökar så att det skulle ploppa upp vackra tulpaner i rabatterna på vårkanten, så grävde han stora hål runtom i marken och planterade granar. Dessa blev snart höga, såsom gräset som fick växa fritt och andra vilda buskar och blommor som frodades i hans trädgård. Det blev ju förstås, ett jävla liv, från grannarna. Hans storväxta granar och buskar skuggade ju grannarnas trädgårdar något ohyggligt, och så förskräckligt det såg ut med en sådan vildvuxen tomt mitt ibland alla vackra hus. Mannen argumenterade för att han minsann ägde sin tomt och borde ha all rätt att få ha den naturligt vildvuxen såsom han trivdes med. Det kunde alltså de andra ta och skita i. Då blev han anklagad för att vara argsint. Han fick försöka förklara lugnt att han inte var förbannad men att han menade att man måste få ha rätt att bestämma över sina egna planteringar. Detta kom han dock ingenvart med utan diskussionen följdes istället med uppläxning om huruvida man har respekt för varandra eller väljer att inte ha det. (Ett berättigat dilemma som inte är lätt att lösa.) Efter allt prat fram och tillbaka utan framgång gick han hem till sin veranda och pustade ut med ett glas whisky. Ja men titta, han var alkoholist också! Ja det kunde man ju tro!
Stackarn. Det är inte lätt att veta hur man ska bete sig för att det inte ska bli fel.
