fiaelisa

Här ska ni få höra en anekdot från ett villaområde i Göteborg. Det är väl lite så, att på något sätt ingår det i ett sådant kvarter att man måste ha en prydlig liten trädgård. Helst välklippta buskar som för guds skull inte stör grannarna och fina rabatter utan alltför mycket ogräs. För mycket är förskräckligt men några tistlar är normalt. Orimligt högt gräs på gräsmattan är också att ifrågasätta om husägaren inte är bortrest eller sjuk i kroppen.

Så var det så, att det flyttade in en man på den här gatan. Han hade lite annan smak än den genomsnittliga villaområdesmänniskan. Istället för att sätta lökar så att det skulle ploppa upp vackra tulpaner i rabatterna på vårkanten, så grävde han stora hål runtom i marken och planterade granar. Dessa blev snart höga, såsom gräset som fick växa fritt och andra vilda buskar och blommor som frodades i hans trädgård. Det blev ju förstås, ett jävla liv, från grannarna. Hans storväxta granar och buskar skuggade ju grannarnas trädgårdar något ohyggligt, och så  förskräckligt det såg ut med en sådan vildvuxen tomt mitt ibland alla vackra hus. Mannen argumenterade för att han minsann ägde sin tomt och borde ha all rätt att få ha den naturligt vildvuxen såsom han trivdes med. Det kunde alltså de andra ta och skita i. Då blev han anklagad för att vara argsint. Han fick försöka förklara lugnt att han inte var förbannad men att han menade att man måste få ha rätt att bestämma över sina egna planteringar. Detta kom han dock ingenvart med utan diskussionen följdes istället med uppläxning om huruvida man har respekt för varandra eller väljer att inte ha det. (Ett berättigat dilemma som inte är lätt att lösa.) Efter allt prat fram och tillbaka utan framgång gick han hem till sin veranda och pustade ut med ett glas whisky. Ja men titta, han var alkoholist också! Ja det kunde man ju tro!

Stackarn. Det är inte lätt att veta hur man ska bete sig för att det inte ska bli fel.