Det blev en helt otroligt lyckad vecka tillsammans. Gänget från Beauvale Roads sista vecka innan vår tid som familj är officiellt slut. Vi har skrattat så vi har gråtit gång på gång. Lyckats visa Windy och Mike många av Sveriges vackra sidor och sidor av oss själva som vi inte har haft möjlighet att kunna visa tidigare. Vi har vandrat i gröngräset, njutit av underbara kvällar och morgnar i stugan vid Yxningen, badat i varma tunnan, spelat Tecknet så att vi hållt på att skratta på oss, ätit mängder av god mat och dryck, sighseeat både här och där i omnejden, spenderat en dag i huvudstaden med titt på kungen och annat slumpmässigt och så bara uppskattat varandras sällskap däremellan:) Ojojoj... Jag kommer ALLTID förundras över det faktum att vi parades ihop och har fått möjlighet att bo 8 månader med dessa underbara underbara underbara grabbar. De kommer aldrig att förstå hur mycket de har betytt för både Anna och mig och hur lyckligt lottade vi känner oss över att få kalla oss deras nära vänner.
Att åka till Skavsta idag tog en evighet fastän sträckan var lika lång som alltid... och tårarna smög sig fram flera mil innan vi var där. När det var dags, när vi väl stod där alla fyra, kom tårarna som aldrig förr. Och vi grät ihop allihopa. Länge stod vi där och tårarna fortsatt komma medan en kvällssol gick ner över den svenska himlen. Vi höll om varandra under långa varma kramar som inte ville ta slut. Även han som vi aldrig sett gråta - grät... Jag ville aldrig släppa taget - och det var ömsesidigt.
De ar gett oss så otroligt mycket under all den här tiden på så många sätt och enligt dem har vi gett dem så otroligt mycket. Saken är den att - vi kommer aldrig släppa taget. Även om vi inte längre bor tillsammans så betyder vi för mycket för varandra för att släppa taget och kommer alltid alltid att göra. Innan de fattade sina väskor skulle de få en sista lektion i svenska. "Jag älskar er". Windy sa direkt att det var hans favorit av alla. Så kom gråten på nytt och vi omfamnade alla varandra ännu en gång innan vi vinkade medan de till sist gick in genom dörrarna.
Så var vi framme vid slutet. Det har på så många sätt varit heltfantastiska 8 månader. Jag är så otroligt glad över att allt blev som det blev. För bra för att vara sant egentligen, så mycket slump i allting. Vi visste ju inte ett jäkla piss om vilka grabbar vi skulle bo med eller vart vi skulle jobba och vilka vi skulle träffa. Med resultatet i handen vet jag att jag talar både för Anna och säger att - det här, är något vi aldrig någonsin kommer ångra.
Det har varit en tung sista kväll hos Simeon. Under eftermiddagen kom tårarna men stundvis glömde vi av att det var sista gången innan jag skulle flyga hem och då var allt trevligt som vanligt. Han gjorde pannkakor och introducerade mig för att ha pannkakor med nutella och jordnötssmör. Knasigheter. Sedan slutade kvällen med att vi grät förtvivlat i varandras armar...länge...länge.. Precis det som man säger inte får hända när man bosätter sig utomlands, hände mig, och det är inte lätt... att säga... - hej då.
Jag kom inte hem förrän halv elva trots att packningen väntade och så fort jag öppnade dörren och kommer in i köket med mina rödgråtna ögon kommer Windy med öppna armar "ååååhh..." Så omfamnar han mig och jag brister ut i gråt igen förstås och Mike kommer också och kramar om. Så står de där båda två och håller om mig hårt och länge till jag får tillbaka andningen. Det är ju tur som fan att jag får ta med dem hem och inte behöva säga hej då till dem ikväll också. Då hade jag väl blivit helt mentalstörd. Nä, vi ska ha en bra vecka i Sverige först. Om en timme åker vi... Dags att plocka ihop det sista... Hej då älskade Nottingham.
Utgangen i fredags var sa. himla. lyckad! Jag gjorde lite kak har forst till Lauren, Martin, Anna och grabbarna innan vi begav oss mot kanalen till ett stalle med billiga drinkar. Varmen den har helgen har gjort att man kunnat sitta ute sent och njutit! Sa det gjorde vi och folk ramlade in sa smaningom efter jobb och annat och dar fanns senare ocksa Lauren S, Sam E, Natasha, Anand, Rich, Airleen, Yogi, Simeon, Dave, Petr och Sivan. Det bar av till Bella innan Rock city's Love shak dar vi dansade av oss ordentligt till smatimmarna;) Sedan ett glas pa standard-Turf och sedan tillbaka till Bella och borjade laga pizza halv fem pa morgonen. Wiiie vilken bra kvall det blev! :D
Madde alldeles forvanansvart bra under lordagen och da gick Simeon och jag en runda pa stan och spenderade lite tid vid Waterfront med mat och dryck i det stralande solskenet! Idag var vi i Arboreutum park och gaspade i solen igen en stund dar det ocksa var lite marknad och fuuullt med folk som ville hitta en grasplatt. Sedan var det dags for mig att ga in till jobbet och ta det sista riktiga farvalet. Jag var dar ett bra tag och at och pratade och sog at mig lite sista Bella-atmosfar innan jag till slut borjade krama om dem en efter en. Det gick battre an vantat men tararna kom ju forstas... Och sa far man hora sa otroligt snalla kommentarer att man faller en tar for det ocksa... Oooh vilka harliga manniskor man har fatt lara kanna. Flera av dem kommer jag alldeles sakerligen se igen, det vet jag, och tiden pa Bella kommer jag alltid att minnas med ett leende pa lapparna. Det blev ett bra och varmt hej da - sadar sa att man grater men nastan ler pa samma gang. Darefter satt jag och kocken Petr pa Market Square ett tag i solskenet innan jag pallrade mig hemat.
EN natt kvar nu, imorgon natt aker vi namligen kl. 02 och da svar jag pa att jag inte kommer att ha en minuts somn fore klockan ar slagen. EN person kvar att krama hej da. Jag ska traffa honom lite senare ikvall och jag vet faktiskt inte hur det blir att saga hej da till honom.
Jag har sagt det tusen ganger och jag sager det igen - jag fattar inte att det ar slut nu. Inget mer Notts. Jag kan inte fatta det. Jag ar trots allt jatteglad att min sista helg har varit sa himla bra. Om inget ovantat intraffar innan i morgon kvall sa blir det verkligen att lamna med flaggan i topp.
Lauren Long och Martin när kvällen tar sin början. Sam Emery, Anna Collins :) Yogi är ohyggligt mycket gladare och trevligare onykter en den torra chefen han är på jobbet. Tummen upp för det! Daves panna avslöjar hans solande under dagen:P Någon är lycklig efter att specifikt ha valt ut 44 st majskorn till sin pizza.
(Måste bara säga att den här herrn åt två magnum och en cornetto inom en timma för att det var så fint väder. Vad ska man säga - engelsmän och sol helt enkelt;)) En sista måltid på Bella innan avsked... Still smiling... Är damen redo att åka nu?
Efter bölandet under måndagskvällen då jag bestämde mig för att det fick vara nog och att det var dags att vara stark har jag inte fällt en tår. Trots att stackars stackars Anna blev sjuk i salmonella och inte kom tillbaka hit till Notts som planerat... eller att jag har haft mitt sista shift på Bella och att det bara i stort sett är att vänta på att ta avsked - så har jag tagit mig samman. Knepet är att hålla sig sysselsatt och försöka ha det bra den sista tiden. Vilket ärligt talat är jävligt mycket bullshit för det är lättare sagt än gjort att "njuta" de sista dagarna, MEN det har faktiskt gått BRA måste jag säga. Jag har som sagt jobbat det sista, varit med Simeon, shoppat, umgåtts med Martin m.m.
Att jobba sista passet i onsdags kväll var märkligt. Det ekade hela tiden i huvudet "det är sista gången Fia, SISTA GÅNGEN du jobbar här". Exakt 6 mån och 3 dagar blev det och måånga timmar och steg. Kvällen var lugn och sansad och jag kunde insupa den trevliga atmosfären. Richard tog tag i min arm och släpade med mig till mitt absolut sista bord som var 6 studenter - Kom med här! Så sa han högt och tydligt "Vet ni at det är den här tjejens sista pass idag! Sedan så lämnar hon oss och åker tillbaka hem till Sverige!" "Så jag ville bara säga att ni ska vara snälla mot henne.." Och det var ett trevligt sista bord att ta hand om. När de hade lämnat pengarna på brickan och jag tagit hand om det såg jag att det inte var någoit överskott till mig men tänkte inte på det - de var trevliga och ett bra sista bord. Så står Yogi bredvid mig när studenterna kommer gåendes för att knalla ut och de överräcker 10 pund till mig. Åt tack så mycket hörni:) Yogi ger mig en klapp på ryggen och säger "You will be missed here." Alla hej då på jobbet har varit så lätta hittils för så gott som ALLA har sagt att de vill komma ikväll för min hej-då-utgång, så det känns ju hiiimla kul! T.o.m. resaurant managern sa att han ville komma och ta en drink med mig. Kors. i. taket. Det har ju gjort alla sista möten på jobbet BETYDLIGT lättare - ses på fredag!!
Martin och jag var faktiskt och såg Robin Hood igår. Anna och jag hade ju sagt att vi var tvungna att göra det medan vi var i Robin Hoods hemstad men jag fick dra med ig Martin istället. Filmen var inte som jag hade väntat mig - nej, den var lite speciell men okej... Jag tyckte dock att Lady Marion kunde ha varit snyggare och Martin höll med utan tvekan. Han sa att han själv med en peruk kunde ha gjort en snyggare Marion. Vilket lämnade mig gapskrattandes mitt under filmen! Ha ha ha vilken syn...
Nu är det dags att hoppa in i duschen och sedan ska jag handla lite mat och förbereda för att göra middag här till mig, Lauren och Anna innan vi gör oss redo. Jag tror att en stadig måltid är bra inför kvällen för det är mer än en person från jobbet som har nämnt att de vill se en onykter svenska hennes sista utekväll i Notts om man säger så... Jag är karl för min kilt så kommer gå alla tiders. Eller pangbrud för min klänning. Det låter bättre - den kör vi på;) Jag är pangbrud för min klänning.'
Nu har jag gråtit som en dåre... sådär så att ögonen fortfarande är svullna och ihopsnörade och röda fastän det var en stund sedan... så mycket så att man blir helt matt efteråt... så nu är jag helt slut och kan andas lugna djupa andetag igen.
Det är en vecka kvar imorgon. EN VECKA. Och det här är så jäkla jobbigt just nu. Det här... är... tungt... Jag kan lova att kvällens tårar med all säkerhet inte var de enda tårar som kommer att strömma nedför mina kinder den här kommande veckan. Innan jag kan glädjas åt att komma hem finns det bara "hej då" i huvudet... Lämna först...
Fråga mig inte varför jag sa ja men jag gick med på att jobba ett extra shift igår kl.12-19. Jag hade iiiingen lust att slita mig ifrån sängen och för första gången tror jag så funderade jag seriöst på hur i helsike jag skulle kunna ta mig ut ur situationen...Hrm... iaf så ringde jag och hörde efter hur nödvändigt det var att jag skulle komma in och det var NÖDVÄNDIGT. Jaha, usch. På med en skrynklig och halvskitig skjorta (gud vad jag ska slänga alla fem vita skjortor innan det är dags för packning) och så var det bara att börja jobba. Det var många servitörer och jag hade blivit satt på sektionen i änden av restaurangen, vilket betyder att man inte har några egna bord om restaurangen i princip är fullsatt. Jag hade i stort sett tre bord under hela dagen varav endast ett var i min sektion och mina två sista timmar blev jag satt på baren. VÄRT att komma iiiin!!! Dock var det enda bordet i min sektion ett mycket trevligt bord på 7 pers. För ett tag sedan så slutade jag skriva ner ordrar från borden och började memorera istället. Det är en vanesak och går oftast bra om inte det är så många personer vid bordet och om de inte håller på att ändra sig en massa gånger eller ändrar rätterna alltför många gånger heller, då kan det bli förvirrat i skallen. Ett bord på sju pers brukar jag dock skriva ner men igår hade jag inget att skriva på i förklädet och de började beställa....aaaaeee vänta lite tänkte jag! Eller fasen kör på då. Så lät jag de gå laget runt och de hade någon sidorder (heter det det?) och ett par förrätter. Hallelulja så kom jag ihåg allt! Wiie, I WAS PROUD:) Och det är då man är inne på sin sista jobbvecka, när man väl har lärt sig sitt jobb.
Igår kväll introducerade jag kortspelet "Hej Knekt!" för Simeon och det var sjukt kul. Förvirringen hos den som precis har lärt sig är ju klockren. Däremot är ju inte jag van att köra på engelska så jag var ju inte särskilt kvick jag heller! Och den jäkeln vinner hela två gånger. Satan vad nöjd han blev;) Men jag bjuder på den - jag spöade honom i Bullshit idag åtminstone;)
Tiden rullar på här medan Anna ligger och steker i Grekland! Rackarns vad brun hon kommer vara när hon kommer tillbaka. Själv hade man ju lite färg ett tag med den är som bortblåst nu när solen har lyst med sin frånvaro den senaste tiden. De senaste dagarna har jag i stort sett inte varit hemma alls. Jag har jobbat kvällar och resten av tiden har jag varit med Simeon. Tänk att jag skulle skaffa en pojkvän här - så jävla otippat. Vi kom fram till idag att vi är en sorglig kärlekshistoria - det är vad vi är. "Du vet att det är just sånt här folk gråter till på film" sa Simeon. Mmm....
Över till något roligare. Jag gjorde bort mig idag. Skapligt. Men det var hysteriskt kul.
Igår kväll var nämligen Martin, Sivan och Simeon ute och tog ett par drinkar efter jobbet och Sivan börjar stöta på en tjej. Hennes yttre var inte direkt till hennes fördel och vi försöker avråda Sivan från att begå ett stort misstag. Det visade sig att han skulle vara väldigt nöjd med sitt val i slutet av aftonen trots allt... Detta bekräftar Martin till mig via sms som jag ser på morgonen.
Så får jag ett inkommande samtal från Sivan vid lunch-tid idag. Både Simeon och jag laddar stenhårt för att göra narr av kraken. Utan att säga hej eller något annat tar jag emot samtalet och utbrister "HAHAHAHA!!!" och Simeon sjunger i bakgrunden "I like BIG BUTS and I can not lie..." Så efter att jag hånat färdigt hör jag bara restaurang-sorlet i bakgrunden. "Hallå...? säger jag..? (Jag hör att någon är där) Är det Yogi..?" Så efter några sekunder gapskrattar någon hysteriskt i andra änden! "Hahahhahah!" Och när han lugnat sig, säger han..oahaha....jag kan också skratta Sofia! Det är min chef, resaurangchefen Michael som har ringt mig. Oj, shit, hahha, hej du! Han ville prata lite om skattepapper och semesterdagar. Guuud så roligt det var. Jag förklarade ju inte direkt varför jag bara skrattade när jag svarade... Vilken chock han fick! Men jag gjorde nog hans dag tror jag;)
Nu ska jag göra mig redo för att gå ut och fira Lauren Stanfields födelsedag!
Nar jag kom till jobbet idag sa var det forsta Lauren sa att "Sofia det ar sa snart du aker! Du ar ju inte pa schemat for nasta vecka!" Va!? AR jag inte? svarar jag spontant! "Na, for du aker ju, inte sant?" Ja men jag sa ju att jag kunde jobba till 19:e och nu plotsligt har jag mitt sista shift NU pa torsdag:( Gaaah jag dor, ge mig mer shift! Jag pallar INTE att bara vara har och ha sagt hej da till jobbet och bara vanta pa att Anna ska komma och flyget till Sverige. Min chef bad lite halvt om ursakt (tyckte val att jag var lite halvrolig ocksa som inte ville halla mig borta) och sa att han nog kunde fixa ett par shift till, mandag och tisdag kanske. Tack :) Alla vet ju att jag ar inne pa slut-tampen och koket hade hort att jag hade mitt sista pass pa torsdag och kom med alla karleksforklaringar om hur de inte skulle klara sig utan mig och att de var sa lednsa. Sa sjong de gang pa gang nar jag narmade mig koket... Ni vet laten "Bye Bye Baby" av Bay City Rollers? (Om inte - sok pa Youtube, jag kan inte det har med att lagga in en ruta sa att ni kan hora den har.) Men de bytte ut Baby mot Sophie :) Haha, de far mig minsann att le.
Idag har jag shoppat igen! Inforskaffat mig ytterligare ett par skor, en kofta och sa eeeeeen ny kamera! Woho! Det hade jag inte velat kopa. Egentligen. Jag var sa illa tvungen efter att den andra gick sonder. Minimum-avgift for att se vad som var fel och om den skulle ga och laga var 130 pund. Hrm, nej tack, da kan jag lika garna kopa en ny for en billigare penning som t.o.m. ska vara battre an den jag har. Sa nu har vi den har och jag har laddat den men kan inte fa igen luckan. Hur ironiskt ar det? Bade jag och kameran behover nog sova nu, sa tar vi nya tag imorgon istallet med att fa igang den lille.
Jag gjorde en sak under dagen igår som förgyllde och det var att prata med Hanna på skype! Det var av en slump som vi var inloggade och kunde ta ett snack så det var ju helt otroligt härligt att få både höra och se henne där hon satt i Laos!! Vi kom fram till att det är sisådär en månad till vi båda är i Sverige, inte alltför lång tid:)
Trots att jag hade varit så slö under gårdagen hade jag ingen lust att börja mitt lördagskvällspass. När jag kom började jag för det första NÄSTAN tjuta när jag kramade hej då till Anna Collins som gick av shiftet när jag gick på. Hon sa att hon skulle komma tillbaka till Nottingham till mitt hej-då-kalas iaf! Det var ju roligt att höra, då dröjer det ju helt plötsligt inte alls så länge till jag får se henne igen:) Sedan finns det en tjej som är deltid som bara jobbar ibland som verkligen kan GÅ MIG PÅ NERVERNA som jobbade igår kväll.... En sådan energi-sugande människa ni vet, som går och hackar och hackar, har näsan i vädret så den nästan slår i taket och trampar sina arbetskamrater på tårna så får hon får möjlighet. Hon är rent av elak den där portugisiskan Raquel - a proper bitch skulle vi kunna kalla henne. Så det så. Jag repade mod efter en stund, skötte mitt och ignorerade energi-sugaren och sjöng "Klappa händerna när du är riktigt glad" på engelska för Sivan som jag var så stolt över att jag hade lärt mig av Windy! Först skrattade han åt mig men sedan sa han att om jag inte höll tyst så skulle han bli galen:) Då var jag lite tyst... Sedan kom Simeon in och hälsade på också så då försvann deppigheten helt.
Ni kan lära er den första simpla versen här av klappa händerna, sedan hade de lite roliga följande verser faktiskt, men den här är ju skitlätt.
"When you're happy and you know it clap your hands. When you're happy and you know it clap your hands. When you're happy and you know it and you really wanna show it, when you're happy and you know it clap you're hands."
Ibland har man ju kunder som man ger lite intryck. Igår serverade jag ett jättetrevligt relativt ungt par, och när kvinnan i förhållandet höll på med kortmaskinen och skulle betala så snackar karln med mig där lite och säger att det är väldans mycket att göra här nu och du får minsann springa av dig fötterna. Joo det är en liten rusch här får jag väl erkänna säger jag lite halvkäckt. Då frågar han hur jag hanterar det, om jag räknar ner timmarna eller om jag försöker leva i nuet och ta det som det kommer? Jag tar kvällen som det kommer och bara jobbar på i den takt som behövs, inte räknar jag ner timmarna inte, då går nog kvällen trögare. Mmmm, sa han med ett leende, det märks att du inte gör det, det är bra! Jaha sa jag lite förvånat, det var ju bra och gav honom ett leende tillbaka. Det var lite otippat tyckte jag och lite kul, han pratade på lite mer om det där med att leva i nuet så han var nog intresserad av frågeställningen...Men sedan sa vi tack och hej, man har ju inte riktigt alltid tid att gräva djupare i saker sådär tyvärr. Han såg så nöjd ut ändå så:)
Sedan fick jag ett bord med den klockrena stereotypen av gubbarnas gubbe. Heheh... Först frågade han om jag pratade italienska men det fick jag ju avslöja att det gjorde jag ju tyvärr inte. Nähä! Och det här är en italiensk restaurant! (Jaha ja, här har vi en tjurig en att handskas med tänkte jag med detsamma. Gäller att uppföra sig extra ordentligt. Gammal som gatan var han också med sina tjocka glasögon, käppen bredvid sig och sin knaggliga röst.) När det kom till att börja med något att dricka var det ju förstås han som skulle beställa åt sig, sin fru, dotter och sitt barnbarn. Han skulle själv ha whisky. Och det skulle vara exakt samma mängd whsiky som vatten och med EN kub is. EN, bara EN! (Herregud det får jag gå och göra själv i baren så att det för Guds skull inte blir fel) Det ordnar jag det vettu! Två glas mousserande vitt vin ocskå. Small eller large är min naturliga fråga och då får jag till svar - ser vi UT som människor som har SMÅ glass? Jag vet inte riktigt hur man ser ut då jag, säger jag och dottern och barnbarnet (ca 20-25 år) har lite roligt åt gammelfar...:) När jag kom tillbaka såg han så nöjd ut med sin whisky men sa vet du inte att man gör så här i Italien?? Mitt svar blev, med glimten i ögat, ser jag UT som en italienare? Så skrattade han lite och tyckte sedan att det var kul att jag var från Sverige, de hade tydligen haft en svenska som au pair för många många år sedan. Under deras besök klappade han händerna lite åt mig ibland och sa berömmande ord och log när han tyckte att jag gjorde saker rätt. Hehe..åh va kul:) Det var en riktigt gullig farbror det där trots sin bestämdhet. När det kom till att betala, betalde han med kort och frågade sedan om jag hade 10 pund till honom. Jadå, det har jag sir. (Ypperligt tillfälle att säga sir när man har gubb-stereotypen) Så gav han mig en tjuga, så fick jag 10 pund i dricks av herrn! Det var ju väldigt snällt får jag lov att säga, han måste ju då ha varit rätt nöjd med sitt restaurangbesök även om inte den blonda svenska servitrisen på Bella Italia inte kunde prata italienska.
Förresten så sa kocken Peter igår att Valin och han tänkte hänga upp en svart flagga utanför Bella min sista dag där för att det skulle bli en sorgens dag... Det tyckte jag var rart sagt:)
Idag har jag varit lugn som en filbunke. Underbart uttryck.
I onsdags morse lämnade Anna Notts igen och är tillbaka efter Sverige och Grekland här först den 19 maj, så det blir exakt två veckor som hon är på vift medan jag ska försöka hålla ställningarna. Än så länge håller jag modet uppe och har haft för mig grejer hela tiden. Jobbat, shoppat, träffat Simeon och varit ute med arbetskamrater :) I torsdags var nämligen Anna Collins hej-då-sammankomst. Hon och jag och Lauren L gick först och åt middag på en japansk restaurang som hette Wagamama, AS-gott! Därefter gick vi till bar Revolution och dit kom Sivan, Sam S, Dan, Martin, Dave och Lauren S också och det var riktigt kul! Sedan rockade vi på nattklubben Oceana och dit kom min break dansare när han hade slutat också. Det var en väldigt lyckad s.k. leaving do för Anna! Hon har sitt sista skift idag så henne kommer jag träffa senare för sista gången. Som arbetskamrater åtminstone, för vi har redan sagt att när hon har flyttat till London så måste jag komma och hälsa på.
Att man själv är på väg härifrån görs ju alltmer påtagligt nu när alla Annas grejer är borta från vårt rum, det är halvtomt och bara väntar på att min hälft också ska bort. När Anna är tillbaka ska vi bara vara lediga i ett par dagar och sedan åka och tömma för gott. Vissa saker gör inte situationen lättare för hjärtat nu precis, som att få höra av någon som stryker ens kind - "I am never gonna find anyone else like you, am I?" Eller att behöva trösta någon så ömt man bara kan efter att ha svarat på frågan... "Are you ever coming back...?"
En alltför stor del av ens hjärta finns här för att man aldrig ska komma tillbaka, att komma tillbaka för att hälsa på är självklart, men att komma tillbaka för att bo, det kommer man med all sannolikhet inte att göra. Det här blir det svåraste uppbrott jag någonsin har varit med om - hands down.
Om jag nu ska försöka att vara lite positiv så har man ju även träffat vänner som kommer finnas kvar och faktiskt så kommer nog mina arbetskamrater Sivan och Martin att komma och hälsa på mig hemma i Sverige i juni. Jag har berättat om midsommar och det kanske blir så att de kommer och hoppar runt som grodor. Inte alls omöjligt som det låter nu, det vore ju himla himla kul, guuud vad de skulle tänka att svenskar måste vara helt jävla galna. Men Sivan kan ju riktig svenska iaf, en hel klockren mening som han säger med riktigt bra uttal och som han kommer ha väldigt stor nytta av - Jag gillar ost.
Det blir en riktig raggningsreplik det! Om några timmar är det dag för jobb igen, en lördagskväll till stängning men kanske inte alltför frenetisk eftersom det regnar och då har ju engelsmännen tendens att hålla sig inne....som jag idag tror jag minsann...:)
Det blev inget solande i lordags. Na det blev nagot HELT annat. Det var ju forste maj... Mike undrade vid frukosten da Anna och Windy gatt till sina jobb, om jag hade lust att folja med honom in till stan dar det var lite saker pa gang. Han fick det att lata som att folk var ute pa gatorna for det har ar dagen man kan fa ga pa vagarna och folk kan dansa och att det ar helt tillatet. Jaha jo det later ju lite kul forstas, det maste man ju nastan ha en titt pa. Sa jag hangde med och forst gick vi till en liten park dar det var stand uppstallda med olika budskap fran olika manniskor. Dar var "musik istallet for racism", "muslim, svart eller vit - ena alla!" och alla mojliga grejer. (Inget som jag var alltfor emot - som TUR var!) Efter nagon timma var det dags for alla att samla sig och snart stod plakat och magdansare, trummor och folk med ramsor och roster av hogre makter pa en herrans lang rad. Dar miott i smeten stod Fia. Med Mike och en terrier. Jag kande mig EN ANING missplacerad i denna folksamling men Mike och Ted sag nojda ut... Vi borjade spatsera mot centrum och promenerade bokstavligen pa de stora vagarna. Polisen eskorterade och jag maste ju saga att den lilla rebellen i mig jublade av att fa promenera dar bilarna skulle ha kort. Dar gick vi och bilarna stod pa rad och vantade snallt. Hihi... Det var en upplevelse. Mike och jag gick faktiskt och smadansade lite till trummorna dar och efter ett tag kande jag mig riktig bekvam i den knappa folkhopen.
(Min kamera tappade jag i rabaldret och darfor har jag inga egna bilder just nu - precis sa har sag det ut iaf aven om detta ar en bild fran Notts-taget forra aret.)
Anna och jag var ute big time senare samma kvall men pallrade oss igenom vara respektive arbetspass under sondagen..;) Somnen var tornrosa-lik den natten...mmm...Och det var tur for under mandagen som var rod dag har, bank holiday, fick jag kanna pa hur det ar att jobba sadar frenetiskt utan non stop igen pa Bella. Ikvall har det ocksa rullat pa ordentligt. Anna ar ju lite ledig nu ett par dagar hon far hem igen och vidare till Grekland sa vi hann shoppa lite idag ocksa:) Vi fick en "vi-alskar-Primark-kansla" och fick lite i pasarna.
Nu haller jag tummarna for att INGA ask-moln ska komma ivagen for Annas resa till Grekland som hon har sett fram emot sa dant. Ma vindar och blast vare med oss. God natt.
Jag tog tag i tjurens horn litegrann igår faktiskt! Pratade med kära Charlotte på skype:), köpte födelsedagspresent till Martin som fyller 22 år på söndag, svarade på brev och mejl, bakade äppelkaka (mycket nöjd över resultatet!) och lite annat. Det känns bra att få grejer avbockade på att-göra-listan. När jag på eftermiddagen höll på att baka äppelkaka här fick jag sms av Anna en timma innan hon skulle sluta där hon skrev att hon var så uttråkad!! Jag tänkte att jag skulle försöka liva upp henne lite och det hela artade sig till att bli den roligaste sms-konversation jag någonsin varit med om.... (Inte en fullt barnvänlig historia)
Fia: Du behöver bara vara uttråkad ett tag till:) Jag kan försöka roa dig med min spontana fantasi: Jan Banan gick på stan mitt på dan och upptäckte en ilsken svan. Det där - det är en jävla huligan. Här måste någon sätta stopp, jag ska förgifta honom med en sopp! Svanen åt den hela opp och innan han dog - Var det bara för att jag inte har en snopp!? Inte trodde jag att detta skulle komma från Jan Banan. Det var som fan.
Anna: Hahahahha! Jan fick senare dåligt samvete. Han tänkte det här går åt helvete. Inte kan väl snälla Jan Banan sitta inne för svanmord. Så det första han gjorde var att köpa sig en ford. Ända till Afrika han drog. Men där var det hetare än vad han förstod, varför drog jag inte till Arjeplog? Han vande sig vid hettan och levde ganska lycklig i Afrika den där Jan Banan. Tills han mötte ännu en svan...
Fia: Men herrugud ska det aldrig bli nog!? Ännu en jävel och jag som trodde han dog!? Här krävs det list som aldrig förr och han gick och knackade på närmsta dörr. Ut kommer talibanen med magen och fasanen, Jaha rö, dags att ta i med hårdhandskarna! Jag kastar först tärningarna... De visar att det sitter en liten eskimå på din stortå. Eskimån har alla svar herr Banan, på hur du ska bli av med denne nästa jävel till svan...
Anna: Jaha då din lilla eskimå, nu kräver jag att du ska visa mig hur jag ska bli av med jävel nummer två. Eskimån föreslår detta. Att du ska locka svanen där du känner mest hetta. Jan lockar svanen med bananen och tar honom till öken. Där ska han få törsta ihjäl och äntligen få joina ett gäng andra svanspöken. Sagt och gjort och Jan på tillbakavägen gick och log. Men då hände något så han fick nog. Han hamnade emellan en elefant och antilop ikläm. Då bestämde han sig - nu drar jag hem.
Fia: Nöjd och väl hemma såg han sig i spegeln och upptäckte en helvetes blemma. Kul att ha en vulkan i fejset. Det är nog det snyggaste en gay sett. Då kom Jan Banans spralliga morsa in. Hahaha du ser ju ut som ett prickig-korvskinn! Vilken schysst morsa man har, inte undra på att farsan föredrog att byta upp sig till en karl. Nä sa morsan jag ska muntra upp dig, kolla här så ska du få se en läcker grej...
Anna: Här har jag en vacker bild på en svan, det är väl en snygg grej? Men du då morsan, tvätta fötterna. Stanken når ända till myrorna vid ekrötterna. För o inte tala om din armsvett. Det är inte så jävla hett...
Sedan kom Anna innanför dörren här hemma och vi gapskrattade båda två! :D Ojojoj jag hade suttit hemma här i köket och skrattat högt vid köksbordet och Annas jobbarkompisar på salongen hade höjt på ögonbrynen och undrat vad det kunde vara som var så himla roligt. Fantasin har vi inte förlorat fast vi har passerat 20 och det är väl bra det;) Sedan blev det käk samtidigt som grabbarna och mys med Så ska det låta. Jag skulle ha jobbat hela dagen idag men upptäckte i torsdags att schemat var ändrat så att jag faktiskt har betaldledighet idag. Woho! En har ju lite semester att ta ut då minsann som ska utnyttjas, och trots att klockan inte är så mycket än så ser det åtminstone ut som att det kan bli en riktigt fin 1 maj...
En till sådan här dag håller jag tummarna för idag...
Ett minne blott
