I skrivande stund borde jag i allra högsta grad ta tag i min sista uppgift här på skolan. Sitter och tänker väldigt ihärdigt på att jag borde det. Mmm...... Men jag har ingen lust!
Kräks nästan för tillfället av att sitta och titta på det jag redan har skrivit för sjuttioelfte gången. Elden i röven är alldeles för klen, skrivlusten i vekaste laget. Ögonen glor utan att se. Antagligen är jag alldeles för lugn och därför har inte den rätta paniken över att fixa den lilla slutknorren infunnit sig. Tiden går ändå inte ut förrän imorgon kl. 17 och i stooort sett, är jag klar. Typ. Då kan man ju tycka "men gör det sista då bara jävla slökorv" och det är ju en mycket klok tanke. Nästan så att jag tycker det själv nu när jag säger det.
Bara det att ju mer tänker på det så tänker jag "gud vad den här uppgiften INTE är kul". Så tråkig den är egentligen. Ämnet i sig är väldigt intressant och jag har sugit åt mig under föreläsningarna och av böckerna så det är synd att det inte kunde få större rättvisa genom två bättre frågor. Men men. Such is life. Ibland är frågor tråkiga men måste besvaras ändå. Nu ska jag ta mig en titt på skiten igen, och tänka - Oh! Va bra det här blir! Och sedan är det snart fika, mycket snart, för nu har jag dragit ut på tiden :)
Igår var vi på loppis förresten! Mysigt vimmel i Majornas kvarter!
Jag hörde precis på nyhetsmorgon att det inte bara är bra att äta en stadig frukost som man så säger utan att det faktiskt nu är vetenskapligt bevisat att det ÄR svinbra. Man blir tydligen både gladare och klokare och vad det var mer. Själv kan jag inte göra ett strunt innan jag gett magen sin behövliga dos på morgonkvisten men det har nog väldigt mycket med vana att göra och vad man förknippar med frukost. Är man inte sugen så förstår jag att det bara känns som något nödvändigt ont och något man tar i all hast bara för att, medan andras magar skriker av förväntan varje morgon. Pappa och jag hade alltid våramorgonrutiner som ena värsta ritualmänniskor. Framplockning kl 06.50 och om man inte sitter ner kl 7 är det något gravt fel. Vad har du gjort egentligen? Sedan satt vi en halvtimma med var sin del av tidningen tills vi packade ihop prylarna, borstade tänderna och åkte vid halv åtta. Morgonrutiner klingar gott. En stabil start på dagen vill jag tro. Dock måste jag öva på att vara lite mer effektiv där i det sista med att plocka ihop det jag ska ha med mig och göra mig heeelt klar för att gå till bussen. Där blir det allt som oftast en aning stressigt och jag vet inte hur många gånger jag har gått frenetiskt fort eller småsprungit sista meterna till bussen även om jag haft världens mest lugna morgon dessförinnan. Något att jobba på, indeed. Så NU ska jag göra mig klar här!
Vi hade bestämt att det skulle bli en bra sista lördagskväll här i Göteborg. På onsdag är det sommarlov och de flesta sticker åt alla möjliga håll. Tack slumpen som gjorde att vi fick vår nollegrupp och goa gäng! Första dagen i aulan - "Alla ni som sitter på rad fyra är en grupp". Jaha. Så tittade man sig runt lite för att se vad det var för ena man hade hamnat med... - Det bästa gänget blivande lärare. Kunde inte blivit bättre. Och fastän vi går i olika klasser är vi nollorna sedan första dagen.
Igår samlades vi dock inte enbart för en sista fest innan sommaren utan också av en tråkig anledning, nämligen att vår mamma, fadder Liza, ska flytta ifrån oss till Karlstad. En hejdundrandes utflyttningsfest blev det! Samtidigt som vemodet plötsligt kikar fram. Det fälls en tår och sedan bestämmer man att, nej! Nu vi ska ha KUL! Och kul hade vi :)
Härligt att sista lördagen blev livad som man hoppats. Det sitter fint i minnet tills man återsamlas i höst! :) Nu känns det dock som en evighet till dess. Sommardagarna tenderar emellertid att gå förbi i all hast med sina trevligheter och tillbaka här den 1 sep, önskar man kanske att inte tiden gått så ruskigt jäkla fort.
Aja, var glad här och nu så kommer resten senare. Tack för den här sista helgen på vt-11!
Kära hjärtanes vad jag har sovit ikapp inatt! Jag trodde knappt mina ögon när jag vaknade kl. 10.40 idag!!! Trodde knappt att det var möjligt. Jag har sovit i nästan 11 timmar. Shit. Fast det behövdes efter denna dåliga sömnvecka, gud så skönt! Och nu har jag dessutom laddat med både gröt och äggröra. Det är ju lördag, och jag tror nog att jag ska börja plocka lite i skåp och hyllor och börja småstäda lite inför utflyttningen på fredag. (Bäst att ta det värsta innan morsan kommer hit och ifrågasätter hur jag "kan ha dä så hääär!") Lite damm i hörnen här och där kan det ju tänkas vara kanske.
Utflytt känns INTE kul. Men det ska bli gjort och i höst blir det något annat. Som Sarah i basgruppen alltid säger med sin brytning - "det ska bli bra", inte "det blir bra". Jag tycker det låter så sött :) Det ska bli bra.
Nej vet ni vad? Idag har vi haft redovisat våra projekt och bildspel i klassen och efter omröstningen så VANN min grupp.
Det innebär att vi är en av 11 grupper som blivit framröstade att redovisa för 340 lärarstudenter nu på onsdag! Hej o hå! Det är alla vi som nu har läst samma kurs. Det var riktigt länge sedan måste jag säga man hade något slags framträdande eller uppträdande att känna någon nervositet inför, men nu kittlar det ändå lite i kistan vid tanken att vi tre ska redovisa i en aula där så många kommer att vara närvarande. Men häftigt! Det var ju kul att vi vann! Framför allt glad blev jag för gruppmedlemmen Sarahs skull för hon blev verkligen SÅ himla glad över att vi vann! Det var så roligt att se henne! :) Vinnare är gruuuupp....6!! Wohooo - skriker Sarah och flyger upp från stolen! :D Hela klassen smittades av hennes lycka och skrattade gott! Jag kan förstå att det känns alldeles särskilt roligt för henne som afrikanska att få presentera något som ligger så varmt om hjärtat. Så på onsdag står vi där framme! Det ska bli kul, man ska utmanas, det är bra :) Luuugn bara lugn.
Tänk va barnsligt förtjust man kan bli över att hitta något fint - till råga på det är det ett fynd! Efter second hand-rundan idag är jag förtjusande nöjd. Hittade nämligen en röd- och vitrutig långkjol som går till midjan med knappar av trä ända ner till fötterna, så nu - vill jag ha kjol-och solväder!! Det är väl på tiden, det har ju för fasiken varit svinkallt om man tänker på att det är juni med start på sommarsäsong nästa vecka. Men en superfin dag har det varit. På alla sätt och vis.
För övrigt är det ett år sedan jag kom hem nu. ETT ÅR. Det känns som en oändligt lång tid, samtidigt som jag minns det så detaljerat att det kunde varit igår. Sista långa kvällen som inte fick ta slut...och ha skjutit upp att in i det sista packa mitt i natten. Tömma rummet tills det var ekade och sätta sig i bilen med fullkomligt söndergråtna ögon. Fy . Fan . Vilket helvete det var. Tårarna tog aldrig slut, ingenting hjälpte.
Tid var det enda. Äntligen har man fått någon slags distans och det känns att det är ett tag sedan. Jag är så glad att jag är där jag är nu och vill inte för något i hela världen vrida tillbaka klockan för att genomlida skiten igen. Och perioden som följde efter. Jag kan dock förundras över hur mycket tiden i Nottingham för alltid kommer att prägla en.
Windy och Mikes livsfilosofi kommer alltid att värma gott i hjärtat :) och vilket enastående hippie-hus vi levde i! Sju ankungar i ett gammalt akvarium i tv-rummet, fyra gläfsande hundar runtom stackarna (eller tre, för gammelgubben Dr. Konstig var inte så intresserad av de små pipiga liven). Vi hade höns i en minimal bur på den minimala innergården som var så envisa att man bara ville skjuta ner dem. Plus att en skulle gå och dö när vi var hönsvakter så att vi fick fiska upp den med en kratta. Samtidigt fick vi peta ner en annan som vägrade gå in i deras lilla hus när det var läggdags och det var meningen att de skulle krypa till kojs för natten. Hönan som istället hoppat upp uppepå staketet, tyckte att man var fruktansvärt besvärlig som petade på henne, flaxade ett besvärat litet flax och satte sig till rätta, flyttade på sig ett uns vid nästa pik eller flög upp ett högre snäpp. Höööönjäävel!! sa Fia då. Jag hade lust att bara dänga kratten hårt i skallen på puckot. Jag kommer ihåg att jag höll i krattan samtidigt som Anna höll på att bokstavligen DÖ av skratt! Haha :) Sedan fick hon också veva lite med krattan och vi skrattade två åt spektaklet.
Till huset kom ju ständigt män på besök för att få sitt hår nyklippt precis intill vårt köksbord där man samtidigt satt och käkade - tja tja :) Så hade vi ju en marijuana-planta i köket också (det kanske jag inte nämnt förresten? För att inte oroa mina föräldrar men nu har det ju gått ett år och det är väl preskriberat?) I kollektivet hade vi också en pollack som efter en tid föste in alla gafflar, knivar och skålar till sitt rum för att han inte pallade att diska. Till slut var kökslådorna och skåpen så tomma att vi andra knappt hade något att äta på så grejerna var tvungna att eftersökas. Husägaren Windy gick på jakt och hittade all sköns bråte inne på pollackens rum (öppnat smörpaket, brödskivor, konserver och annat smått och gott i denna lilla fristad) - Han gömde sig en dag bakom köksdörren också när Windy och Mike kom hem. Ehh... "hello", sa Windy. Åh, jag blir full i skratt bara jag tänker på det! Haha!
Så himla mycket sjukt roligt det var. Man skulle ha skrivit detaljerad dagbok över alla tokigheter hemma och på jobbet så hade man fått till en hel bok av lustiga händelser, nattläsning för resten av livet. Gud vad jag kan sakna allt ibland. Allt allt allt :) Men det finns ju ändå där på något sätt. Det är kvar men på ett annat sätt än idag för ett år sedan. Det är jag väldigt väldigt glad för :)
Ödet. Jag tror fan på ödet. "När som livet kännes mörkt och grått och trist" - så kommer det något ljus i tunneln. Trots allt. När man är jordens mest töntiga självömkande person behöver man ett slag i huvudet som påminner en om att – DU har inte ett PISS att klaga över, så HÅLL TYST för fa-an.
Jag vet. Förlåt. Jag ska hålla tyst. Även om jag oroar mig för att inte hitta lägenhet till hösten, bli pank, bli kuggad för att ha refererat fel i våra inlämningsuppgifter och behöva göra om, eller för att jag inte somnat som en normal människa på flera dagar. Tröttsamt. Blä. Och FY vad jag är negativ. Min stackars mor ringde förut när jag satt i en djup negativ bubbla och fick lyssna till skiten. Stackarn. Men vad vore man för varandra om man inte lyssnade till varandras skit ibland. Ingen är mer än människa. Så mycket tankar i onödan, till ingen nytta. Om man bara kunde slänga bort skiten. Gå till komposteringen, leta upp containern med skylten ”destruktiva tankar” - slänga i dem och gå lättad därifrån. Gud va skönt.
Nu har jag gjort det och samtidigt blivit påmind om att jag inte har ett PISS att klaga över. Och mamma, vad du är fin. Ibland behöver vi bara få det ur oss. Nästa gång tar jag din.
Nu ska jag ut och springa. (Trots att det blåser som ett svin!!!!)
Har precis sett på fyran om konservativa, gammelmodiga, konstiga, föräldrar i England som i sin enfald skickar iväg sina små 5-åringar till internatskola. De gråtande barnen i saknad får försöka finna sig i den nya situationen där alla ansikten är okända med vetskap om att det inte hjälper att gråta. Mamma kommer inte att komma hit men jag ska vara kvar.
Jag blir UPPRÖRD. Något så otroligt upprörd.
Hur kan någon tro att det är så man får ett barn att bli en god och trygg individ? Att de blir starka och sympatiska? När de närmaste överger en och säger att "Du ska vara här nu. Du ska bli en duktig flicka. Mamma vill dig bara väl". Jääävla dioter säger jag bara. Punkt.
I vårt projektarbete där vi nu lagt upp ett temaarbete för mellanstadieelever har vi lagt tyngden på etik, medmänsklighet och förståelse för andra människor som pelare i social hållbar utveckling. Eleverna ska få dansa afro-dans, laga afrikansk mat, dreja, trumma på musiklektionen, sjunga traditionella sånger till afrikanska tongångar, brevväxla med afrikanska barn och få insyn i ett annat sätt att leva.
Man blir inte trygg ensam. Jag kan inte själv lära mig och känna vad empati innebär. Jag kan inte förstå, utan att få chansen att fråga, och hur ska jag förstå hur mamma tänker, om jag är 5 år och hon aldrig finns där när jag gråter och ber om och om igen att - det enda jag vill är att få komma hem. Hur ska jag förstå det?
Ni hade gärna fått se bildspelet till det lilla Afrika-arbetet vår lilla trio har knepat och knåpat ihop men riktigt så teknisk har jag visst ännu inte lyckats bli att jag kunde bjuda på det. (Den som vet kan gärna få informera så ska ni få se det) Glada trygga ungar vill vi ha som känner för andra, men man kan bara göra sitt bästa för att försöka ge dem medlen till att hitta den vägen själva.
Här har vi ett par bilder som ingår i "videon" vi redovisar på fredag :)
Igår hade vi sista gestaltnings-lektionen med den där människan Per som är så härlig att man nästan skrattar bara man ser honom. Han fick oss allihopa att spela apa igår också, såklart. Det slutade med att vi stod i ring och skulle skicka "en svisch" vidare i ringen och gjorde detta genom att se ut som arga taikwando-utövare! Hiaaayaaha!! Både ljud och rörelser. Helt vansinnigt kul. Om man ändå kunde ha fått fler av dessa tillfällen på schemat! Det kan uppfattas som idiotiska timmar, men är faktiskt helt otroligt givande. Det finns baktankar ska jag säga och det blir alltid samtal. Per gör det bara så ruggigt smart.
Det kan komma att bli en annan typ av gestaltning idag också, på eget initiativ. När vi satt på Artisten igår efter vår lek blev vi nämligen inbjudna till "Avslappning och målande" som även är i eftermiddag. Ett gäng tjejer från konstnärlig fakultet anordnar tydligen några tillfällen där de sjunger och spelar gitarr, sätter på lugnande musik som man ska vila till för att sedan få ett eget stafli och måla fritt till musik. Jag har inte målat på år och daaar! Det tyckte jag ju förr var så himla kul. Hoppas att det hinns med den här dagen!
Så börjar veckan ljusna med stormsteg! Från måndag kväll till i eftermiddag har vi haft tid till en hemtenta. Jag har skickat in mitt bidrag nu och får anse mig nöjd.
Igår efter dagsverket blev det en spontan tur till Liseberg! Fasen vad kul det är. Somliga av oss kände också att det var ett absolut tvång att sätta sig i årets nya fruktade Atmosfear -vilket innebär att sakta föras upp i luften till en höjd på 146 m, stanna till en liten stund för att titta på utsikten och dingla lite med benen (vara lagom kaxig) för att sedan störtas ner i 110 km/tim. Whaaaaaa!!!!!!!!!! Det killade lite i kistan!;) Oh vad jag älskar åkattraktioner!!!
Uppsvinget har också ett enormt sug!
Ikväll ska tentainlämningen firas - k a l a s. Och imorgon bär det faktiskt av mot en helg i Västervik. Anna och jag ska nämligen hem till hennes föräldrar som ska iväg och behöver några som tar hand om deras labrador, så det ska vi göra och ha en mini-weekend. Kanske tar vi en bil och hälsar på Junibacken en sväng också, om nu föraren Fia kan föra familjen Björkviks bil dit och hem;)
Efter en mycket festlig helg! Igår var Slottsskogen bostavligen en enda stor FEST. Hade aldrig kunnat tro att så många filtar, grillar och folk skulle kunna samlas så packade på denna yta. Valborg=Folkfest. Det var musik och fullt ös på varenda gräsfläck. Bara att klämma sig ner någonstans och sätta fart på grillen!
Nu har jag försökt förbereda en lektion för mina barn i åk 5. Tanken är att inspirera dem till att skriva några rader, en dikt och förmedla en känsla. Det kan vara hur som, ledsamt, kärleksfullt eller bara roligt! Så jag ska läsa några olika exempel som vi ska prata om. Har googlat och läst masssor olika nu under eftermiddagen. Rätt så kul faktiskt. Dessa kommer jag nog att ta med. Den första tyckte jag var väldigt fin och den sista kommer de helt garanterat tycka är jätterolig.
Min arga älskling
Min lilla arga älskling, du skriker och du svär. Du slåss och kastar saker och ställer till besvär.
Och inte vet jag riktigt vad du är ilsken för, men det är bra du visar att du kan ha humör!
Men det var mig du klöste, och det var mig du slog, så därför vill jag säga; Nu får det vara nog!
Min lilla arga älskling, kom, sitt hos mig ett slag! Så kramas vi. Du gråter, och snyter, det gör jag.
Dass om vintern
Laban gick på dass för att göra ett lass för han hade ätit päron - för många så nu kom det korvar - så långa
Men solen sken så isen smälte dasset kom på glid å välte. Det var minsann ingen seger för sen han för dass var feger.
