Jag har lärt mig massor idag. Om att vara sinnesslö, idiot och "hjälpklassmässig". Om hur man på 1920-1940-talet gjorde intelligenstester och sorterade människor. Tvångssteriliserade dessa utvecklingsstörda personer för att de inte skulle kunna fortplanta sig och lät dem placeras på "sinnesslöskola". Den "skolan" liknade mest en anstalt där dessa människor kunde förvaras på livstid. Det är ett stycke fullkomligt fruktansvärd historia, som dessutom utspelat sig i modern tid. Vi ska i den här kursen läsa en bok om Åke ("Åkes bok 2.0") som kursledaren har berättat om. Det är en helt sann historia om Åke som föddes 1931 i en fattig arbetarfamilj och blev som 9-åring stämplad att vara utvecklingsstörd. Detta efter att han hade fått fysiska men efter en tids sjukdom i TBC. Han fördes bort från sin familj trots föräldrarnas protester och satt sedan i 32 år på anstalt. Där behandlades de intagna av de kallaste händer, fick så mycket droger att de sov väldigt mycket och utsattes för ständig förnedring i positionen som samhällets mest värdelösa. Åke var inte utvecklingsstörd och han var 44 år när han år 1975 flyttade ut ur anstalten och fick bli myndig och återförenas med sin familj. När han lämnade anstalten hade han ändå blivit skadad, institutionsskadad. Han funderade mycket resten av sitt liv på om han ändå inte var utvecklingsstörd men tänkte att det inte spelade någon roll för det var ändå med dessa människor han kände samhörighet med och hade levt hela sitt liv med. Åke hamnade så småningom i styrelsen för FUB - "för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning", reste världen över och föreläste om sina upplevelser, kämpade för förståndshandikappades rättigheter och dog sedan år 2002. Det är nästan så att man vill tjuta. Det kommer jag helt säkert att göra när jag läser boken och får ta del av Åkes egna ord om hans liv.