Där satt vi på hamnkanten med benen dinglandes och njöt av solen när någon kommer småsjungandes bakom oss och utbrister efter truddelutten "Ååh vilket fint kort jag skulle fått nu om jag haft en kamera!" Ja visst är det härligt sa vi! Denne gamle man sätter sig för att se ut över hamnen han också och börjar prata på om sina många år till sjöss, vilka äventyr det hade varit och vad mycket han hade sett under sin levnad.
Han pekade och visade att där borta hade han under krigstiden varit med och tagit emot skepp med flyktingar från Europa som fick komma till Sverige. Det märktes att han inte ville beskriva bilderna som hade utspelats närmre, utan sa att man måste på något sätt gå vidare... och att han och hans vänner fick leva på med bilderna i minnet. Denne man var född år 1927. Man kan inte förstå hur mycket han har sett och varit med om. Så enormt mycket - har hänt under hans levnad. Vet ni vad han också sa mitt ibland allt han berättade? Att han hade lärt sig livets gåta.
Jag undrar om jag också har gjort det om jag någon dag blir 84 år gammal som han.
Det var med sant nöje. När jag ändå har fört över dagens bilder, bjuder jag på några enstaka från den helt underbara påskveckan.
Så är man tillbaka på praktik med full rulle från första stund. Idag har vi också varit ute och plockat skräp för att tänka på miljön. Ungarna samlade inte bara ihop flaskor och tomburkar utan hittade även gamla kläder, fågelhoklar, skor, porslin och bestick m.m. Inte trodde jag att vi skulle få med oss en hel soptipp av att bara vandra runt de närmaste kvarteren! Vad tänker folk med?
Jag blev idag också utfrågad av en kille som ofta kommer att tänka på saker apropå ingenting.
Den 11-åriga grabben: - Hur gammal är du? - 21 - Vart är dina föräldrar? - I Östergötland. - Är du gift? - Haha neeej... - VA!?
Haha, tydligen var han störtsäker på att jag var gift. Lite oväntat måste jag säga!
Ikväll ska jag, Anna o Liza dra igång våra middagskvällar och jag är först ut att bjuda in! Pressen är enorm. Dags att sätta ribban. Nej, vi har kommit överens om att inte gå in i detta för allvarligt, gott och trevligt är ledorden och det hoppas jag att kvällen lever upp till! Dags att se över middagsplaneringen :)
Här drog man igång farsan och projekt "rusta upp gethagen". For iväg med fyrhjuingen och hämtade stolp och slägga och inspekterade hagen efter vad som behövde bytas ut. Det blev några stolpar och slag med släggan (pappa skrattade gott åt mina första slag - den sneda stolpen som står längst ner i mitten var mitt första försök) och till slut hade vi fått upp spännena till eltrådarna och hagen var hel och fin. Sedan körde vi ut kärra efter kärra med gammalt packat hö och skit. Pjuh. Men nu så, klara! Dags för nästa etapp.
Nämligen att få ut getterna från ladugården till hagen. Jag hittade två koppel och det var ju bra. Dock är det en skara på fem getter just nu: två små tjejer, en större mor och två ståtliga grabbar (starka som satan!). Vi börjar med de minsta tänkte far och jag och lyckades koppla dem trots deras skräck när pappa klev in i boxen. Ut ur ladugården efter att ha klättrat på vägarna och rusar järnet. Kommer ut på ladugårdsplanen och den get jag håller i blir fullkomligt galen (är ju inte alls van vid att ha koppel), hoppar upp och ner, fram och tillbaka, hoppar upp så högt och sprattlar i luften att hon slår volter och landar på rygg! Där står jag endast och håller försiktigt i kopplet och ser på på galningen, försöker vara lugnande men det är stört omöjligt. Hon får andnöd av att hon själv håller på att strypa sig själv genom sitt utbrott och då stannar hon upp och hämtar andan. Geten blir halvt om halvt då lamslagen och pappa kan lyfta henne och bär henne till hagen medan Robban håller i hornen så att inte pappa ska få sig ett i ögat eller så.
Herregud - det var de första. Jag kan säga att det är inte fler än två getter i hagen nu. Hur vi ska få ut bestarna som är kvar i är ett mysterium. Jag föreslår tyngre attribut som droger, eller alkohol i dricksvattnet.
Det är inte varje dag man blir medbjuden på fin restaurang. Ikväll har jag nämligen fått träffa Anna och hennes syster och mamma. Jättetrevligt! Systrarna är tvillingar och jag har aldrig lärt känna någon tvilling så väl förut. Jag kan säga att det var faktiskt en aning skumt att ikväll hälsa på tjejen som var så ruskigt lik min kära vän. Men fasligt fort lägger man märke till olikheterna och varför jag aldrig skulle ta fel. Nog känner jag igen vem som är min tjej, det skulle jag aldrig tveka på.
Sjöbaren i Haga som är känd för sina skaldjur, fisk- och havsrätter levde upp till sitt rykte om ljuvligt god mat. Mums!
Jag börjar för övrigt kunna njuta till fullo av att själv vara på restaurang utan att tänka på rollen som servitris och "the 8 steps of service" att följa för att ge god service. Riktigt skönt!
Och den här gången menar jag verkligen allvar! En helt otrolig vårdag som utnyttjats till fullo utan tankar på förpliktelser. Med lyxfrukost på cafe, på en parkbänk i Slottskogen där Ellinor och jag satt i timmar och vidare på uteservering där vi forsatte att njuta av solskenet och god mat och sa "mmm" hundra gånger av trivseln.
Solen har har också tendens att vilja fästa sin kärlek så att det syns ordentligt. Nu har jag därför fått en rödfärgad fläck på bröstet stor som en assiett med väldigt klara konturer. Oerhört vackert. Men den tar jag emot. Som jag har njutit idag!
Finserverad frukost på Ethel's Älgarna tyckte också att det var skönt att sola sig.
Ikväll fick jag denna replik till mig: "Ända sedan jag såg dig har jag tyckt att du är en Bert". Va? Okeeej... "Ja, Bert har en sådan där skjorta!" Jaha. Det har han väl inte alls det. "Joo, det har han, precis en sådan." Sedan ändrade han sig och sa att jag förresten lika gärna skulle kunna vara en skogshuggare. Det var en skogshuggarskjorta.
Nog finns det många sätt att börja ett samtal med, men "ända sedan jag såg dig har jag tyckt att du var en Bert" tar nog priset i öppningsrepliker på min lista.
Nu har jag ett annat märkligt student-fyllekäk här, närmare bestämt ärtsoppa. Gott!
Helt rätt beslut att inte plugga idag! Har istället haft en så jäääkla trevlig dag! Refilling the batteries.
Fick precis se resultatet av vår första lilla tenta, det gick åt andra hållet än sämst! Wihu så härligt! :D Jag har också fått tag i ett par skor som jag så länge velat ha - nämligen ett par vinröda converse, dessutom på rea för halva priset!!! De fanns i min storlek, samt i typ stl 768, så jag hade tur där. Nu sitter jag med skorna påsnörade och är så nöjd att de kanske får sitta kvar hela natten. Jag är alldeles för uppspelt för att sova och firar med vad norrmän skulle kalla "nattmat". Inte nyttigt för någon men gott som hundan. Och nu ska jag lägga upp fötterna på bordet och beundra mina fina skor lite till :)
Ibland är jag så fruktansvärt karaktärslös. Hade tänkt att vara flitig idag då vi inte har något på schemat, passa på att läsa ikappa ett antal sidor jag skulle ha läst till igår och sitta på biblioteket. Ja. Så jag hade satt klockan på åtta men bestämmer mig för att jag är för trött och sover istället till nio (vilket jag iofs tror att jag behövde om jag ska vara ärlig). Det är grått och småregnigt. Jag växlar några ord med Ellinor som hör hur opeppad jag är till att läsa. Hon själv är ledig och jag blir bjuden dit - Åh jaaaa! Önskade att du skulle fråga! Då har jag väl rent tekniskt sett inte begått brottet helt själv? Men jag hade faktiskt blivit deprimerad av att sitta i biblioteket idag, särskilt när dess enorma panorama-glas-tak visar en så ledset grå himmel. En kopp varmt och snack i soffan gör mig betydligt varmare i själen.
Sådant härligt inflytande dagens 4-åringar kan ha över sin omgivning! Här ringer man hem för att gratta och då sitter de allihopa med princesshattar när de precis ska hugga in i tårtan! Ha! Hade varit kul att se. De var nog supersöta allihopa. Sist jag var med och fikade hemma hos Alice fick hon oss alla (vi var sex stycken vuxna) att stå i ring och kasta boll till varandra på beordran från lillchefen som själv stod i mitten. Man fick ju inte kasta till vem som helst, utan det fanns förstås riktlinjer. Sedan var det plötsligt någon som förlorade och någon som vann hux flux! Inte lätt att hänga med i svängarna alltid, men fröken hade stenkoll.
Vilken födelsedag hon fick då! Ett sådant fantastiskt vårväder! Jag har fått första svedan i ansiktet nu, tihi. Och idag såg vi både tussilago, krokus, vårlök, skilla och vitsippor under lunchpromenaden som avslutades med käk i gröngräset. Är man inte svensk och njuter så det inte är klokt?
För ett år sedan blev jag tillsagd att lära mig att - "It is fine to get shit on. But it is NOT fine to let them come back, and stamp their feet in it. Time to say FUCK OFF."
Man blir alldeles varm i kroppen när man får möta männsikor som hamnat precis i rätt position. När det var dags för föreläsning inom "Röst och kommunikation" igår blev det ett sådant tillfälle. Jag hade ingen större koll på vad som komma skulle men det visade sig snart att det var en liten grundkurs i att utnyttja sin röst kraftfullt med rätt stöd. Det var en gubbe i 60-70-årsåldern som fångade aulan inom kort genom sin finurlighet och känsla för att få uppmärksamhet. Imitationer som lockade till skratt och med en visad passion för ämnet. Det visade sig att det här var ingen vanlig föreläsning. Utan där stod vi snart och joggade på stället eller låtsades simma, eller dansa på stället, la händerna intill sidorna och skrek heej! Aaaj! Oooooj! Det häääär går bra! Dobidibobidibooooooo!
Ögon strålade av upprymdhet och det skrattades mellan bänkraderna samtidigt som det ekade högt av allas röster i kör! Eldsjälen med leendet på läpparna fick med sig hela aulan med hundratals studenter. Allesammans skulle vi också komma att bilda en enorm, samstämmig kör. Genom sången "Himlen är oskyldigt blå" var det nästan så att taket lyfte! Riktigt häftigt. Vilken fantastisk föreläsning! Den charmige gubben rev av en stor, högst berättigad applåd med jubel när han tackade för sig. Då fanns nog inga större bekymmer hos studenterna som studsade ut.
Vissa låtar kan man höra om och om igen utan att någonsin tröttna. Ett urval filmer likaså. När man var liten var det sagorna vid läggdags som kunde läsas vareviga kväll utan att man blev less. Dock blev min far det en gång har jag hört berättas. Det var nämligen så att jag tydligen hade ett par särskilda sagor som var alldeles speciellt bra. En kväll tyckte pappa att det började bli lite tjatigt så han hoppade över någon mening eller två. Direkt reagerar jag och utbrister "Nä nu missade du lite där!" Jag kan höra min älskade fars suck :) Så tog han om och läste på nytt för dottern.
Jag har hört att det ger trygghet hos barn att få höra sagor om och om igen. Att ha något på rutin. Det ligger nog väldigt mycket i det.
En pojke som flyttar varannan vecka mellan föräldrarna brister i gråt inför sin fröken. Skoldagen är slut och han ska snart vidare till nästa veckas boende. I gråten säger han att han "känner sig så stressad".
Fröken har sett det i allt han gör. Familjer försöker göra det bästa för alla parter och ändå blir det fel. Så kommer dagen då pojkenbryter ihop av sin känsla av ständig, underliggande stress. Då är det är dags att stanna upp.
Jag hoppas att jag får barn en dag, med möjlighet att läsa samma saga för dem kväll ut och kväll in. Ge dem lugn och trygghet. Och när jag blir fullkomligt urless på sagan, ska jag skicka ungen och boken till sin mormor och morfar ett tag så får de ta över och läsa en stund. Idag kommer jag inte ihåg en enda av mina favoritsagor, men de finns nog allt där någonstans.
På bussen hem från puben inatt, fick den blivande svenskläraren utstå ett första test från två frågvisa killar som skulle pröva flickans kunskaper. Ämnet var satsdelar och vad som egentligen menades med det där jobbiga subjektet, predikatat och "annat skit".
Nääää men det är inte så svårt hörni! Vi börjar med "vad händer?" Jo... Och efter en kort stund kom "aha-upplevelsen" och de hade nog fått kläm på det där! Eller så sa de bara det för att vara snälla och slippa lyssna på skiten (men rödsprängda ögon) - men jag var nöjd. En av dessa killar är för övrigt en jag egentligen inte känner men som jag o Anna stött på ute i vimlet tidigare och igår var det tredje gången på mindre än två veckor. Ganska så komiskt faktiskt, och på olika ställen varje gång, igår på spårvagnen sedan sa vi hej då på stationen och 20 min senare möts vi igen och ska ta samma buss. Sådan småstad är ju inte Göteborg ändå, men tydligen. När det var dags att hoppa av bussen - hej då, vi lär väl ses snart igen!
Det har blivit så att jag inte besökt Friskis på nästan två veckor men förut tog jag mig i kragen. Så visar det sig att den här ledaren har tempo och styrka i sig så att man aldrig sett på maken. Är det ett skämt eller? Pust! Inte bara jag - flåsade högt, fullständigt bolmande röda i ansiktena och tvungna att torka av den rinnande svetten igen och igen. Jag blev ärligt talat FÖRBANNAD på människan, när hon bytte från en utpumpande övning till en i stort sett likadan i direkt anslutning. Va fan tror hon!? Att vi är elitidrottare hela bunten eller!? Arhh jag klarar inte det här!!
Så sitter man på golvet och stretchar efteråt. Andas ut och det upphettade ansiktet får äntligen vila ifrån rinnande svett och man är nöjd. - Ja du lilla människa, du fick mig trött i alla fall. Så säger hon något om att utmana sig själv.
Det går upp för mig hur SÄMST jag är på att göra just det. Utmana mig själv. Slåss emot motstånd. När det blir svårt är det genast lättare att ge upp. Oh vad lätt det blev! Skönt. När takt 123-128 i Bachs konsert ser helt oöverkomliga ut, bestämmer jag mig direkt för att jag spelar de noter jag hinner. Typ. Mm... Och om man har fått litteratur att läsa till en dag där en del verkar helt oförståeligt, pssch - skumlös i ultrarapid så har du tittat på sidorna åtminstone.
Det är inte svårt att lära sig om man tycker att det är lätt. Inte ett dugg, men när det tar emot...
En av Sofia Elisabet Karin Carlssons enorma svagheter. Hur ska man någonsin bli bättre om man inte utmanar sig själv?
Jag tror jag är på väg att laga en av mina bästa luncher i historien. Nämligen den fantastiska måltiden köttbullar och potatis med brunsås och lingsonsylt. Fy faaan vad gott det ska bli! Skamligt nog kan jag inte ens minnas när jag åt kokt potatis senast. Kan inte komma på, usch va illa Fia - mycket annat skit har du ätit och druckit ja.
Husmanskost är något av det bästa som finns. Mums!
Alltför ofta sträcker man sig för långt i den riktning man egentligen inte vill. Varför gör man det? För att göra andra till lags eller för att undvika risken att den lilla eld som fortfarande pyr i askan återigen ska blossa upp? Att vara för snäll är inte bara att göra sig själv en rejäl otjänst, utan andra också. Oavsett relation - till syrran, vännen, partnern, släktingen - inte fasen mår någon bra av att ha en elefant i rummet. Fast vi förstår inte alltid varandra. Det är bara så. (Och visst skulle mycket charm förgås om så vore annat.) Kanske vill jag så gärna försöka förstå eller kanske saknar jag helt enkelt den förmågan? Tankegångar testas och lirkas med tills en lott dras fram ur huvudet. Hm. Det här kanske vore något? Men även om du är beredd att ta dig an lotten med en något annorlunda bana, en annan än du kanske hade valt - glöm aldrig vart du stod så fast från början.
Fruktansvärt träget har jag morgon in och morgon ut satt på mig mina gamla, väl ingångna, nike-skor. Trots att de har spruckit så pass att man nästintill kan sticka in fingrarna och killa sig om tårna och trots att jag faktiskt har köpt ett par nya vår-dojor. Så idag, även om det såg lite grått ut ute, snörade jag på mig de NYA VITA tygskorna och klev ut. (Även om jag hellre hade haft mina slitna nike förstås). Jag hinner inte ens tre meter innan de gråa molnen bestämmer sig för att börja kissa ner Göteborg och sedan fortsätta med det HELA dagen. På eftermiddagen plaskade det på gatorna som aldrig förr och det blåste så att det ilade och tjöt kring knutarna i staden. Sådär äckligt så att regnet kommer från alla håll och kanter. En alldeles ypperlig dag att välja till att inviga de nya tygskorna med andra ord.
Pratade just med käre vännen Oscar som nu packar sin backpack och drar till Sydney imorgon bitti. Så galet att för dryga två år sedan var man där själv. Den där känslan när man går runt på kvällen och packar det sista, går igenom gång på gång vad man har med sig och vad man absolut inte FÅR glömma. Mörkret har lagt sig sedan länge när man väl MÅSTE sova och man måste vara nöjd med vad som ligger i ryggan. Så tänker man att det dröjer länge till jag kommer sova här hemma igen...
Och så vet man ingenting om vad som väntar. Det är en så konstig känsla av förväntansfull men läskig förtjusning. Och som Oscar sa: "man verkar väl nästan känslokall vid avsked av folk" - just eftersom man inte fattar att man ska iväg och inte ska ses på lääänge! Märkligt. Så är man där helt plötsligt.... :) Fast så "helt plötsligt" var det ju inte för mig o Hanna direkt.... - men värre en vår start på resan kunde det nästan inte bli. Det var bara att försöka tänka framåt!
Till de som inte har hangt med kan vi ju saga att vi hade lite av en "rocky" start. Vi slapade oss upp kl 1 pa natten till arlanda, men kom tydligen 12 timmar for tidigt.. (En liten detalj - p.m. betyder kvallstid) Sedan var flyget forsenat vilket innebar att det missade var anslutning till Hong Kong. Det hade ju inte varit nagon storre katastrof om det hade funnits NAGON personal pa ENORMA Heathrow, men istallet sprang vi hacken av oss och letade efter folk. (Tydligen finns det ingen pa varldens storsta flygbolag som kan tanka sig att jobba efter klockan tio pa kvallen.) Vi har fortfarande omma ben efter sprangmarchen men som tur var sa hade vi med oss en smarrig kexchoklad och ett, trots omstandigheterna, mycket gott humor. Det mesta brukar ju losa sig och sa gjorde ocksa detta! Till slut efter ett antal timmar da flygplatsen nastan var tom och vi borjade badda ner oss i vantstolar fann vi en dam fran british airways som bokade om var resa till dagen darpa och ordande hotell med FRUKOSTBUFFE:D
Val framme i Sydney borjade en spannande hostel-jakt. Med hjalp av en vanlig vakt utrustad med praktisk walkie-talkie fann vi Westend hostel i centrum. Ett liiiiiitet bakslag dock, nagonstans pa vagen dit hade Hanna blivit av med en vaska med planbok, mobil och andra nodvandigheter. Det var inte skitkul. Ganska sa trakigt faktiskt. Nar alla kort var sparrade och efter att ha kampat pa i ca 30 timmar i strack sag vi fram emot att sova ut i ett snuskigt litet rum pa 13:e vaningen. Sa blev det inte! Nae, efter 1,5 timmas somn gar brandlarmet igang och det var bara att rusa ut. Namnde vi att vi bodde pa 13:e vaningen? Ingen brand dock som tur var, bara nagon som var lite roksugen.
Efter denna lite oturliga borjan har resan fortsatt pa betydligt battre satt:) Nu har vi sett oss lite om i Sydney och det ar en jakligt cool stad. En dag pa beachen har vi ocksa hunnit med, harliga vagor, perfekt sand, underbart vader! (Vi saknar er ocksa...tihi;) Men vi haller tempot uppe pa natterna ocksa forstas. Nattlivet har ar riiiiiiiiiiiiktigt nice, och 4 l vin=66 kr. Yeah. Det gar ju inte att slapa runt pa alltfor lange nar man reser runt som backpacker. No worries mammor dar hemma, australiensiska grabbs ar riktigt trevliga mot oss svenska flickor;)
Vi har redan mott manga intressanta manniskor, riktigt trevliga typer pa vart forsta vandrarhem! Det var en valdigt harlig stamning bade bland personal och gaster. Vi hade trivts valdigt bra om vi inte hade fatt det skabbigaste rummet. Det som ar vart att namna - vi utfaradar harmed en varning for kansliga lasare - Vi hade en runkade filippinare i vart 10 kvm stora rum. Det ar kul att vakna till en filippinare som kliar sig sa dant i skrevet att man tror att skinnet ska rivas upp. Dar har ni forklaringen till varfor Hanna o Fia under forsta dagarna i Sydney har delat overslaf. Hellre trangas och riskera att ramla ner an att forsoka sova i en skakande vaningssang. For att gora en lang historia kort - vi har flyttat nu!
Men som sagt sa var de flesta valdigt skona manniskor! Igar bag-in-boxade vi i common room fore utgang och det slutade med att vi blev ett helt gang fran vart hostel som gick ut pa krogen. Valdigt lyckad kvall! Aningens sega i muskulaturen nar vi satte pa oss ryggorna imorse och flyttade tva kvarter bort.
Veckans kommentar kom fran en skotte under gardagens utekvall, och ni vet ju hur de snackar; "Ooh, are you from Sweden? Do you 'snus'?" Vi vrider oss av skratt: "No, we don't snus." Klockrent:)
Vi ska forsoka lagga upp lite bilder vartefter sa att ni far se lite av det vi har sett:)
Skot om er nu dar hemma! Se till att ni vet vart ni har varandra. Anvand solkram och annat skydd (morbror Hakan). Las in era kort och planbocker och hall for fan i passet.
Sant behover vi ju inte tanka pa har. No worries;)
Det kan vara så att jag blir en bättre människa när jag har sällskap! Nog för att det är skönt att vara själv ibland, men utan tvekan kan jag säga att det är betydligt mycket trevligare med någon annan själ i närheten att snicksnacka med. Därför har tanken slagit mig att nästa boende kanske skulle bli ett rum i kollektiv. Ett eget krypin fast med möjligheter till social samvaro om man så känner för det. Hrm, kanske det.
Ikväll kommer besök från Växsjö!!! Ända till måndag får jag ha käraste Hanna här! Det är så. himla. kul. att få besök. Det blir nästan som att man själv kommer iväg på en mini-weekend som avbrott till det vanliga livet fastän man fortfarande är hemma. Man hittar på annat och glömmer tid o rum för ett par dagar. Vädergudarna har sagt att det ska bli fint väder och riktig vår så det tänker jag tro på! Jag gick dessutom runt och spred ut det igår när alla deppade över det fruktansvärda grå-vädret med småregn igår, så om det inte blir sol kommer jag nog få hatbrev från klasskamraterna! Nä, en första strålande april-helg vill vi ha.
Jag måste förresten fila på något första-april-skämt och ringa till morsan. Moahaha. Det hör till denna dag. Måste bara få igång hjärnan lite efter en heeel dag som fullkomlig soffpotatis - det var kul igår.
