fiaelisa

En vän sa igår att hon undrade hur det hade varit att bo själv någon gång. För henne, som för många andra, föll det sig naturligt att flytta ihop med sin pojkvän och alltså inte skaffa en egen lägenhet. Inget konstigt med det. Och jag har bara bott själv. Inget konstigt med det. (Eller nästan, jag har ju faktiskt bott i två kollektiv, vilket sammanlagt blir ett helt år.) Hon funderade på om hon skulle ha förändrats av att ha bott själv, vilket man förstås aldrig får veta. Likväl som jag aldrig kan veta om jag hade varit annorlunda idag om jag aldrig varit ensam herre i mitt hus. Förmodligen, så har vi båda präglats av det på olika sätt.

Det finns ruskiga tendenser till att man blir en knasig enstöring när man bor själv. Man har ju liksom ingen att ta hänsyn till och kan hitta på sina egna regler och ändra dem hela tiden. Så skapar man lite smått sina särskilda system över vart saker och ting ska vara eftersom man har testat sig fram och konstaterat vart allt passar bäst. Såsom på vilken sida tvålen ska stå på handfatet. Eller hur högt diskberget faktiskt kan bli innan man når sin maximala bristningsgräns och inte står ut längre. Det är sådant man har hunnit utforska när man bott själv. Vissa gränser. Och ens tålamod. När jag var yngre ville jag nämligen falla ihop i en hög på golvet och lägga mig ner och sparka och tjuta som en tre-åring när något inte gick bra. Som att inte få upp en konservburk. Eller när alla halsband har trasslat ihop sig till ett stort fågelbo som kräver jordens tålamod för att reda ut. Men nuförtiden ser ni, har jag lärt mig att det hjälper inte så värst att lägga sig på golvet här i lägenheten och tycka synd om sig själv eftersom att ingen kommer och hjälper mig ändå. Så nuförtiden, brukar jag istället svära lite lugnt för mig själv när saker går åt pipan, ta tag i skiten även fast det är jobbigt och så småningom har man löst problemet. På så sätt har jag kanske blivit en smula mer vuxen i mitt eget härskande. Samtidigt finns det nog en risk... att ju längre man varit van vid sina egna rutiner och fått styra med saker på sina konstiga sätt, desto värre blir det för den potentiella sambon en dag. Stackars den. Jag lär ju bli en riktig satkärring att flytta ihop med. Om det nu händer. Jag kanske blir en sådan där gammal nucka som går och torkar av sina porslinsfigurer på en hylla och ställer dem tillrätta flera gånger om dagen, och blir dödsirriterad så fort någon kommer på besök för att den ställer sina skor mitt på golvet och inte i hörnet. Uuuööh hemska tanke!! Gode Gud gör att jag aldrig blir sådan. Jag ska försöka att aldrig bli en enstörig, tjurig kärring bara för att jag bor själv. Lovar.