När jag och min jämnåriga kusin var 4 år gamla var vi plötsligt borta en eftermiddag. Vi hade varit ute och lekt ett bra tag när våra stackars mammor började leta och till slut blev livrädda för att vi var ingenstans. De sprang livet ur sig och ropade allt vad de kunde, sökte igenom varje buske och vrå som kunde tänkas rymma två barn. Vad hade hänt egentligen!? När de äntligen hittade oss, så satt vi alldeles nöjda inne i hönsgården. Vi lekte "höna". Vi hade stängt igen grinden och hade antagligen befunnit oss där inne väldigt länge. Kacklat omkring och låtsats picka frön. Hönsgården låg rätt så avskilt längst nedanför ladugården så dit hade väl inte ett enda rop från våra förtvivlade mammor hörts. Jag är på många sätt så tacksam över att ha fått växa upp på landet och inte på en innergård som har ett par enstaka träd, en rutschkana och en sandlåda. Men framför allt att man får leva nära djuren på landet. Då får man se livets gång från det att det kläcks små kycklingar till att det nackas höns. Jag har fått föda upp en liten get-bebis med välling för att sedan se den bli sjuk och avlivas. Att då gråta med sin familj och få uppleva sin första sorg. Få prata om det och erfara känslan av att ha förlorat något. Ingen försöker släta över. Säger inte att något ska "bota" den förlusten. Det får kännas såhär. Det är så mycket som diskuteras att det kan vara känsligt att prata om. Särskilt med barn. Vad som är farligt och skadligt och hej och hå. Neeej men det ska vi inte prata om! Tänk inte på det du. Är inte det bara en dålig ursäkt för att den vuxna människan helt enkelt inte vet vad den ska säga? Kanske aldrig själv har vågat prata om känsliga ämnen. Precis som så många vuxna inte vågar göra med varandra. Det är mycket enklare att alltid säga "jag mår bra", än att göra samtalet krångligt och obekvämt. Men det finns nog ett svar på det. Och det är, att det inte gör något att inte ha ett svar. Att oavsett när någon kommer till dig om en fundering där du inte har en genomtänkt slutsats så spelar det inget roll. Bara prata om det. Man behöver bara få vädra skiten, sätta ord på sina tankar istället för att låta dem ligga kvar och bli ett stort svart moln som ockuperar hela huvudet till slut. Du behöver inte säga något smart. Men du kanske gjorde din vän den största tjänsten utan att veta om det, bara genom att du vågade lyssna och svara. Även fast du inte hade något svar. Jag tror att när min kusin och jag lekte "livet som höna" så började vi nog sätta oss in i andra sätt att se på omvärlden. Det var nog enklare att börja med hönans liv istället för människans. Men vi ska aldrig stänga dörrarna till att prata om saker. Det är när man också vågar prata om det svåra, som livet blir som allra mest levande. Konstigt nog blir jag själv alltid glad av sköra, sårbara samtal. För om vi inte pratar så kommer vi ju bli ena tomma fårskallar som bara bräker en massa nonsens. Lite vettigare än så kan vi väl allt få låta oss vara.