fiaelisa

Ibland blir man bara så väldigt trött på vissa fenomen. Något som kan störa mitt sinne något alldeles utomordentligt mycket är den fruktansvärda hetsen kring skönhetsideal och utseendefixering. Ja visst är det för underbart med allt sådant hela tiden. Överallt och hela tiden sätts den skenheliga ytan i fokus och jag undrar, när folk ska sluta. Hur länge ska de hålla på, innan de förstår att det inte är det viktigaste i livet? Eller har de flutit med strömmen och gör som alla andra utan att tänka?

 

Kanske har jag blivit särskilt frustrerad över det här just de senaste dagarna eftersom jag nu läser om utvecklingsstörning, människovärde och likabehandling. Det cirkulerar i huvudet vad det är som är viktigt egentligen. Så öppnar man upp facebook eller instagram och det blir en väldigt stor kontrast till allt det. Antalet "gillanden" svarar för hur omtyckt och bra man är. Och det är ju inte så konstigt att det blir oerhört viktigt för dem som lever i de sociala nätverken under större delen av sin vakna tid. DET blir verkligheten, och den egentliga tillvaron hamnar i någon slags mellanvärld.

 

Jag hörde att det var en karl som sa en gång för länge sedan att "den dagen tekniken tar över världen, då är det slut för människan". Visst låter det hemskt? Han hette Einstein och han var ju för det mesta inte särskilt dum. Men det är ett känsligt ämne det här med sociala medier, vad man framställer och människors olika behov av att få respons. Självklart är det inte hela sanningen av en människa som visas, men mängden av all hets kring kroppsideal, karriärshets och attityder, ger en överhängande bild till andra som kanske ger både ätstörningar och svår ångest. Det är inte alltid så lätt att hitta balans. Fast gammal tant som jag är inne i själen, tycker jag att det är fruktansvärt sorgligt när 14-åriga tjejers instagram-bilder vimlar av poser där de ska se snygga ut och får kommentarer om sin sexighet. Fy..

 

Nyss pratade jag med min mormor och morfar i 1 timma på telefon. Det behövde jag. Alla skulle behöva någon äldre att prata med lite regelbundet för att få höra andra sätt att se på livet, från den som levt genom mycket. Så bra det skulle vara om alla pensionärer också hade instagram, facebook och twitter, för att blanda upp all ytlighet med andra synvinklar. Tänk vad glad man skulle bli över att få se en status som "Idag kunde jag kliva upp är sängen utan att jag hade ont!" istället för "Ett ägg till frukost, nu gymmet och köra järnet, bara 2 kg kvar!". Man kanske skulle börja skriva små positiva statusar om det vardagliga livet: "Har nyss duschat själv utan att ramla", "jag är glad för jag är inte sjuk", "jag kan gå i trappor, det hade varit svårt om man varit handikappad." "Jag är lyckligt lottad för att jag har vänner". Fast skulle man skriva sådana saker runt om på nätet så skulle ju folk tycka att man blivit helt tokig. Snälla nån. "Ett ägg till frukost", är betydligt mer "normalt"..