Idag har jag fått reda på att min morbror är vindögd. Det har jag aldrig märkt. Och mormor och morfars granne som de allt som oftast stör ihjäl sig på och som jag har hört talas om i alla tider, är ingen mindre än mormors KUSIN. What!? Vad är detta? Det får mig att tänka på hur mycket det är runtomkring en som man inte vet. Antagligen massor. Både för att man själv är blind för omvärlden (som när man kommer hem till någon och frågar om de har satt upp en ny tavla och det visar sig att den alltid har suttit där) men också för att folk antar att man vet saker helt enkelt. Sådant man borde ha hört vid något tillfälle någon gång.
Fast det gör inget att man inte ser allt, eller har koll på att mormors granne är hennes kusin. Hur skulle man någonsin kunna ha koll på allt ändå? Att överraskningar som har funnits där hela livet "plötsligt" dyker upp, ja så är väl livet. Fullt av nya insikter hela tiden. Stora som små, även om det inte är på samma sätt som när man var liten förstås, som för barnen som upptäckte att 22 pärlor är lika många vare sig man börjar räkna framlänges eller baklänges. Men hur gammal man än blir så kommer man förmodligen att lära sig något nytt varje dag både av andra och av att själv ha sett något.. Dessutom kan jag ju aldrig veta allt som försiggår inne i någon annans huvud. Om jag visste det, hur skulle jag då hitta något att prata om? Den dagen jag påstår mig veta vad personen jag pratar med redan kan och vad den kommer att svara, ja då kan jag ju lika gärna hålla käften.
Det är tur, och fascinerande, att man aldrig kommer lära känna någon så väl att det inte längre finns något att prata om. Det är väl ändå lite roligt att man hela tiden kan få veta något nytt om sin allra närmaste omgivning? Vem vet, min brorsa kanske har 11 tår? Jag har då aldrig dubbelkollat...
Förra sommaren satt jag och Alice tysta i bilen. Vi väntade på att farmor skulle handla ett par saker inne på ICA. Hon var 4 år då och satt och tittade ut genom bilrutan. Plötsligt frågar hon mig: - ”Fia, varför ramlar man inte ner när man har kommit till himlen?”
Vad svarar man på det? ”Jo men du har väl hört om änglar..?” sa jag. Ja det hade hon ju. Så vi pratade vidare om att det. ”Jag undrar hur det ser ut där, säger Alice. Undra hur deras hus och BILAR ser ut!?” säger hon och skrattar. ”De måste ju också ha vingar!” Så pratade hon om deras hästar de har haft på gården som har varit sjuka och är i himlen nu. Sedan kommer hon på att det måste gå jättebra att gunga gungbräda i himlen. Och så säger hon:-”När du och jag är i himlen Fia, då ska vi gunga gungbräda.”Ja, det ska vi, sa jag och fick nästan tårar i ögonen medan hon log och såg alldeles nöjd ut. Sedan var det samtalet slut.
Imorse vid frukostbordet kom himlen upp igen då vi pratade om vilka hästar som fanns och hade funnits i deras stall och hon sa med en väldig gäldje att det är så himla många som hon kommer att träffa i himlen! Men också att det var suuperlång tid kvar. Sedan pratade hon vidare om något annat. Det är tydligt att hon ännu inte vet vad döden faktiskt innebär, men jag tror att den dag hon förstår det, så har hon sin egen bild av döden och himlen med sig.
Men jag tror som Alice. Att vi möts igen.
Gå och mys med era kära nu, det är det enda viktiga med julen.Och oj vad mysigt det är att klä granen med någon som är så glad och förväntansfull över att det är julafton imorgon så att det lyser i ögonen!
På bion igår kväll var jag laddad till tusen inför The Hobbit. Hoppade nästan upp och ner i min stol under reklamen. Alla i salongen lutade sig gott tillbaka i sina 3D-brillor när det var dags. Så börjar 3D-grejen och jag börjar fundera på om jag satte på mig glasögonen för tidigt? Fast alla andra har ju också på sig.. jag tar av och på igen för att se om det blir någon skillnad, men jag känner mig fullkomligt vindögd både med och utan glasögen! Ser trippelt av allt! Alla vrider och vänder på sina glasögon, börjar flina och vända sig om över raderna för att fråga hur det går för dem med deras syn? Nej, det var ingen som behövde känna att bara den var dum i huvudet. Det skrattades gott och en kille hoppar ut för att berätta om det lilla missödet till personalen. Så blev det helt svart en stund och fnisset och sorlet gav en lite mysig stämning där inne i vår salong.
För ett par veckor sedan hamnade jag också på ett tåg där loket gick sönder efter 400 m, så att man fortfarande såg stationen vi lämnat. Därefter följde en väntan på ca 1 tim innan vi kunde rulla iväg. Sedan vid första stoppet 10 min senare behöva vi stå stilla 30 min igen... Suck och stön från alla håll men också skratt, ja vad kan man göra? Denna gång stod vi stilla för att.. de inte fick upp dörrarna på tåget. Ha! Vilken god stämning det var i min vagn. Och jag skojar inte, folk skrattade och var allmänt sarkastiska, "vad kan INTE hända när man åker tåg med SJ?" Började fundera över vad som kunde hända härnäst? Dörrarna fryser fast så att ingen kommer ut? Lokförarens har försvunnit och vi behöver vänta på en ny?
Det är ändå rätt så roligt att se hur udda grupper, som den i biosalongen, eller den i vagn nr 5 på tåget, lyckas få fram en härlig stämning utifrån ett oväntat missöde. Det kunde ju varit värre, det är ju lite komiskt ändå. Så finner man sig i situationen och ler åt det. Och man får väl säga att det ändå var tur att ingen på tåget led av klaustrofobi den där gången! Så att vi skulle få någon som började springa fram och tillbaka i gången och gapa för att de inte kunde komma ut, men lugn bara lugn! Det ordnar sig snart. SJ har koll..
När jag satt så förnöjd och smuttade på mitt vin i tisdags kväll och firade att jag gjort klart plugget före jul, så passerade tydligen vår deadline för att skicka in vår redovisning. Det var väl en aning ironisk? Att jag satt där i lugn och ro medan tiden passerades, färdig med min presentation men jag hade antagit att den skulle skickas in dagen därpå.
Det här är inte första gången som jag hittar på en egen tidpunkt i mitt lilla ärt-huvud. Det finns flera som kan intyga att jag har hittat på egna tider. Åkt till skolan och lyckats slänga mig ur bussen på första bästa hållplats för att det har visat sig att vi inte börjar kl. 8.30 som jag tror utan kl. 11. Jaha.
Saken är den att det känns ju så onödigt att kolla upp något man redan vet. Varför dubbelkolla något som man redan har koll på? Helt onödigt. Ni som tror att jag är stressad och att det är därför jag snurrar ihop saker, kan jag lugna direkt och säga att så är det inte, det är tvärtom. Jag är alldeles för avslappnad. Tänker att saker löser sig... Det är väl i och för sig ingen dålig egenskap? Men jag borde nog inse att det sjätte sinne som jag verkar tro att jag har, INTE fungerar. Det kan vara en god idé att börja kolla på scheman och framför allt tider för deadlines lite mer noggrant. Ett rimligt nyårslöfte. Kursledaren var dock snäll såhär för jul och tog emot min uppgift några timmar för sent. Det löste sig nog den här gången med.
Det kan vara väldigt svårt att räkna till 22 stycken pärlor… Men framför allt är det jättekonstigt att det är lika många pärlor om jag räknar dem igen fast från andra hållet. Eller om jag börjar räkna från den största pärlan…det är fortfarande 22 stycken! Om man är 5-6 år är det här rena trolleriet. Det lyser i deras ögon av fascination. Så. Himla. Söta. Man fick bita sig i kinderna för att inte brista ut i skratt när de för tredje gången skulle kolla hur många det var, om de nu började med ”den där” pärlan istället. Det säger en del om hur mycket som måste vara fullständigt magiskt för barn. Vilka upptäckter de måste göra hela tiden.
Nu ska jag snart iväg och redovisa om den här matematikdiagnosen. Sedan är det jullov gott folk.
Vart jag ska börja? Mina skrivar-fingrar har börjat klia som satan och någonstans måste jag göra av det. Jag har inte bloggat på 1,5 år och nu känner jag för det igen. Vi skippar resumén, det har förstås hänt massor sedan senast men vi börjar från, NU.
Vet ni en sak? På måndag är det julafton. Har det inte gått fortare det här året än vad det någonsin har gjort? Jag har köpt EN julklapp, nästan två men känns alldeles lagom. Visst blir man stressad av alla som hetsar om alla tusen triljoner tusen saker som ska göras innan jul? ”Ja men snälla du annars blir det ingen jul!” Nej, det kanske är så, om man inte ”gör” julen så kommer den aldrig.
Lite knäck, tända ljus, lugn och ro, värme och familj, det är jul. Om jag någon gång får barn och familj undrar jag hurdan jul-morsa jag är en vecka före julafton? Fast just det, jag ska ju bli lärare så jag utbildar mig till ”gå in i väggen” som någon sa. Så jag kommer nog sitta helt apatiskt still i en gungstol på julafton när jag är 35 år. Det blir ju lugnt och skönt.
