En vän sa igår att hon undrade hur det hade varit att bo själv någon gång. För henne, som för många andra, föll det sig naturligt att flytta ihop med sin pojkvän och alltså inte skaffa en egen lägenhet. Inget konstigt med det. Och jag har bara bott själv. Inget konstigt med det. (Eller nästan, jag har ju faktiskt bott i två kollektiv, vilket sammanlagt blir ett helt år.) Hon funderade på om hon skulle ha förändrats av att ha bott själv, vilket man förstås aldrig får veta. Likväl som jag aldrig kan veta om jag hade varit annorlunda idag om jag aldrig varit ensam herre i mitt hus. Förmodligen, så har vi båda präglats av det på olika sätt.
Det finns ruskiga tendenser till att man blir en knasig enstöring när man bor själv. Man har ju liksom ingen att ta hänsyn till och kan hitta på sina egna regler och ändra dem hela tiden. Så skapar man lite smått sina särskilda system över vart saker och ting ska vara eftersom man har testat sig fram och konstaterat vart allt passar bäst. Såsom på vilken sida tvålen ska stå på handfatet. Eller hur högt diskberget faktiskt kan bli innan man når sin maximala bristningsgräns och inte står ut längre. Det är sådant man har hunnit utforska när man bott själv. Vissa gränser. Och ens tålamod. När jag var yngre ville jag nämligen falla ihop i en hög på golvet och lägga mig ner och sparka och tjuta som en tre-åring när något inte gick bra. Som att inte få upp en konservburk. Eller när alla halsband har trasslat ihop sig till ett stort fågelbo som kräver jordens tålamod för att reda ut. Men nuförtiden ser ni, har jag lärt mig att det hjälper inte så värst att lägga sig på golvet här i lägenheten och tycka synd om sig själv eftersom att ingen kommer och hjälper mig ändå. Så nuförtiden, brukar jag istället svära lite lugnt för mig själv när saker går åt pipan, ta tag i skiten även fast det är jobbigt och så småningom har man löst problemet. På så sätt har jag kanske blivit en smula mer vuxen i mitt eget härskande. Samtidigt finns det nog en risk... att ju längre man varit van vid sina egna rutiner och fått styra med saker på sina konstiga sätt, desto värre blir det för den potentiella sambon en dag. Stackars den. Jag lär ju bli en riktig satkärring att flytta ihop med. Om det nu händer. Jag kanske blir en sådan där gammal nucka som går och torkar av sina porslinsfigurer på en hylla och ställer dem tillrätta flera gånger om dagen, och blir dödsirriterad så fort någon kommer på besök för att den ställer sina skor mitt på golvet och inte i hörnet. Uuuööh hemska tanke!! Gode Gud gör att jag aldrig blir sådan. Jag ska försöka att aldrig bli en enstörig, tjurig kärring bara för att jag bor själv. Lovar.
Hej efterlängtade sol, som jag har väntat! Nu skiner solen upp hela lägenheten här på morgonkvisten och jag känner hur ny energi strömmar in. Så ljust det blir när det är solsken istället för gråa tjocka moln ute. Nästan lite skrämmande hur vädret påverkar en så starkt men när man är mitt uppe i allt vintermörker och pissregn (som det ofta är här på västkusten) så blir man van vid det också och hinner sorgligt nog inte fundera så mycket på hur det faktiskt är när det är vackert väder och man bara vill skutta runt. Man väntar helt enkelt på bättre tider och till slut så är den ju här. Nu ska jag fira med att sätta på kaffe, placera mig i en korgstol och plugga utan att tända en enda lampa. Det räcker gott och väl med att solljuset att lysa upp bokens sidor. Som med så mycket annat skulle man väl inte uppskatta vårens återkomst om vi inte hade upplevt den tyngre perioden. Fast idag är det helt underbart. Jag vet att det är för tidigt för att säga ”nu är det vår” men jag tänker ända suga på den här karamellen lite idag även om det säkert kommer en del bakslag med snö och kyla. Det är då det. Nu vill jag få vara lite vår-glad. Det blir nog att köpa en bukett tulpaner senare.
Ibland blir man bara så väldigt trött på vissa fenomen. Något som kan störa mitt sinne något alldeles utomordentligt mycket är den fruktansvärda hetsen kring skönhetsideal och utseendefixering. Ja visst är det för underbart med allt sådant hela tiden. Överallt och hela tiden sätts den skenheliga ytan i fokus och jag undrar, när folk ska sluta. Hur länge ska de hålla på, innan de förstår att det inte är det viktigaste i livet? Eller har de flutit med strömmen och gör som alla andra utan att tänka?
Kanske har jag blivit särskilt frustrerad över det här just de senaste dagarna eftersom jag nu läser om utvecklingsstörning, människovärde och likabehandling. Det cirkulerar i huvudet vad det är som är viktigt egentligen. Så öppnar man upp facebook eller instagram och det blir en väldigt stor kontrast till allt det. Antalet "gillanden" svarar för hur omtyckt och bra man är. Och det är ju inte så konstigt att det blir oerhört viktigt för dem som lever i de sociala nätverken under större delen av sin vakna tid. DET blir verkligheten, och den egentliga tillvaron hamnar i någon slags mellanvärld.
Jag hörde att det var en karl som sa en gång för länge sedan att "den dagen tekniken tar över världen, då är det slut för människan". Visst låter det hemskt? Han hette Einstein och han var ju för det mesta inte särskilt dum. Men det är ett känsligt ämne det här med sociala medier, vad man framställer och människors olika behov av att få respons. Självklart är det inte hela sanningen av en människa som visas, men mängden av all hets kring kroppsideal, karriärshets och attityder, ger en överhängande bild till andra som kanske ger både ätstörningar och svår ångest. Det är inte alltid så lätt att hitta balans. Fast gammal tant som jag är inne i själen, tycker jag att det är fruktansvärt sorgligt när 14-åriga tjejers instagram-bilder vimlar av poser där de ska se snygga ut och får kommentarer om sin sexighet. Fy..
Nyss pratade jag med min mormor och morfar i 1 timma på telefon. Det behövde jag. Alla skulle behöva någon äldre att prata med lite regelbundet för att få höra andra sätt att se på livet, från den som levt genom mycket. Så bra det skulle vara om alla pensionärer också hade instagram, facebook och twitter, för att blanda upp all ytlighet med andra synvinklar. Tänk vad glad man skulle bli över att få se en status som "Idag kunde jag kliva upp är sängen utan att jag hade ont!" istället för "Ett ägg till frukost, nu gymmet och köra järnet, bara 2 kg kvar!". Man kanske skulle börja skriva små positiva statusar om det vardagliga livet: "Har nyss duschat själv utan att ramla", "jag är glad för jag är inte sjuk", "jag kan gå i trappor, det hade varit svårt om man varit handikappad." "Jag är lyckligt lottad för att jag har vänner". Fast skulle man skriva sådana saker runt om på nätet så skulle ju folk tycka att man blivit helt tokig. Snälla nån. "Ett ägg till frukost", är betydligt mer "normalt"..
Nu börjar fasandet. Ungefär såhär i slutet av januari, början av februari. För oss som ska sommarjobba känner man till våndan. Tankarna börjar fara kring vad man ska göra, hur och var man ska jobba, hur mycket, hur ska man göra med sin lägenhetshyra - hyra ut eller inte? Massa sådant praktiskt, ekonomiskt och tråkigt. Det vanliga livet har ju sin gilla gång även fast men självklart ser väldigt mycket fram emot den lediga sommaren. Fastän många fasar inför den och undrar hur allt ska gå ihop. Jag funderar på att ge mig in i ett nytt arbetsområde. Det är lite läskigt. Det är ju så himla bekvämt att göra det man gjort förut för det kan man ju så jädrans bra. Samtidigt lär man sig ju inte så mycket nytt då, och visst är det väldigt roligt att lära sig nya saker? Vidga sina vyer lite och få nya insikter. Och det behöver inte vara några världsomvälvande jorden-runt-resor för det. Kanske skulle man följa med sopgubben på en runda eller jobba som brevbärare och dela ut tidningar kl 3 på natten och känna hur vidrigt tidigt det är att springa i trappor så dags på morgonen. Det finns så mycket slit-jobb som ingen tänker på. Som får så lite tacksamhet.
Jag kanske inte överväger att söka jobb som sopgubbe i sommar. Men det är för att jag inte skulle klara av att köra runt med en lastbil och pricka rätt när jag ska tömma soptunnorna. Överlag är det ju trots allt mer spännande att vara en "doer" i livet. Men så funderar man igen och tänker på det man haft och konstaterar att "ja det är ju braaa smidigt ändå!" Och visst är det skönt att göra något som man faktiskt är riktigt bra på? Det är ju det där med att veta vad man har, men inte veta vad man får... Därför vågar jag inte säga något om sommarjobb än. Fast jag vill ju faktiskt vara en "doer". En som vågar sig på nya saker. Pröva kan man ju alltid!
Jag fick en fundering om Jesus, som dog och tog på sig människans synder. Det var ju snällt. Men då undrar jag, om det var alla synder som människan hade begått fram till dess eller om Jesus även tog på sig alla synder som människan skulle komma att göra i framtiden? För om det var synderna som begåtts innan han kom till jorden, så borde det väl ändå vara dags att det skicka ner en ny snart? Mänskligheten har ju fyllt på med så hiskligt mycket synder sedan Jesus sist tog på sig dem och gav människan förlåtelse. För visst känns det som att stackars Jesus, som ensam person, inte skulle ha kunnat ta på sig alla synder för all framtid? Det låter övermäktigt för karln.
"Tack Jesus som gav oss friheten att leva" läste jag förut att någon hade skrivit. Hm. Gav oss friheten att leva? Folk levde ju innan Jesus kom och människan fortsatte fortplanta sig efter att han försvunnit, men det var tack vare honom "de fick friheten" att leva. Stort HUM. Det är svårt att få ihop det där med Jesus och allt. Och jag undrar om ens de allra mest troende kan få till hur allt hänger ihop. Och när han redan har förlåtit oss - Kan jag göra vad som helst då? Nej, det måste ha varit synderna som hade begåtts innan, och efter korsfästelsen fick människan en ny chans, vilken de sumpade ganska brutalt kan man väl tycka.
Men oavsett att allt kanske inte har tydliga samband så försöker nog människor fixa till det där och fylla i tomrummen i tankegångarna tills det går ihop relativt bra ändå. Försöker i alla fall. Det känns ju mycket bättre att förstå. Då kan man ju snappa upp lite olika information och välja vad man vill lyssna lite extra till och sedan kan man spackla ihop luckorna med egna kloka resonemang och får till en riktigt fin bild av Jesus, eller människan eller vad du än vill. Alla har nog snappat upp olika saker. Man kan ju förstå varför folk blir troende, tänk vad skönt att få en serverad bild över hur saker ligger till. Fast många har nog sina egna "religioner". Det ska man ha. Själv behöver jag i alla fall väldigt mycket spackel och kommer aldrig lyckas fylla i alla luckor så att jag förstår hela min omvärld. Men ja, "tack Jesus som gav oss friheten att leva". Klart slut.
Jag har lärt mig massor idag. Om att vara sinnesslö, idiot och "hjälpklassmässig". Om hur man på 1920-1940-talet gjorde intelligenstester och sorterade människor. Tvångssteriliserade dessa utvecklingsstörda personer för att de inte skulle kunna fortplanta sig och lät dem placeras på "sinnesslöskola". Den "skolan" liknade mest en anstalt där dessa människor kunde förvaras på livstid. Det är ett stycke fullkomligt fruktansvärd historia, som dessutom utspelat sig i modern tid.
Vi ska i den här kursen läsa en bok om Åke ("Åkes bok 2.0") som kursledaren har berättat om. Det är en helt sann historia om Åke som föddes 1931 i en fattig arbetarfamilj och blev som 9-åring stämplad att vara utvecklingsstörd. Detta efter att han hade fått fysiska men efter en tids sjukdom i TBC. Han fördes bort från sin familj trots föräldrarnas protester och satt sedan i 32 år på anstalt. Där behandlades de intagna av de kallaste händer, fick så mycket droger att de sov väldigt mycket och utsattes för ständig förnedring i positionen som samhällets mest värdelösa.
Åke var inte utvecklingsstörd och han var 44 år när han år 1975 flyttade ut ur anstalten och fick bli myndig och återförenas med sin familj. När han lämnade anstalten hade han ändå blivit skadad, institutionsskadad. Han funderade mycket resten av sitt liv på om han ändå inte var utvecklingsstörd men tänkte att det inte spelade någon roll för det var ändå med dessa människor han kände samhörighet med och hade levt hela sitt liv med. Åke hamnade så småningom i styrelsen för FUB - "för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning", reste världen över och föreläste om sina upplevelser, kämpade för förståndshandikappades rättigheter och dog sedan år 2002.
Det är nästan så att man vill tjuta.
Det kommer jag helt säkert att göra när jag läser boken och får ta del av Åkes egna ord om hans liv.
När jag och min jämnåriga kusin var 4 år gamla var vi plötsligt borta en eftermiddag. Vi hade varit ute och lekt ett bra tag när våra stackars mammor började leta och till slut blev livrädda för att vi var ingenstans. De sprang livet ur sig och ropade allt vad de kunde, sökte igenom varje buske och vrå som kunde tänkas rymma två barn. Vad hade hänt egentligen!? När de äntligen hittade oss, så satt vi alldeles nöjda inne i hönsgården. Vi lekte "höna". Vi hade stängt igen grinden och hade antagligen befunnit oss där inne väldigt länge. Kacklat omkring och låtsats picka frön. Hönsgården låg rätt så avskilt längst nedanför ladugården så dit hade väl inte ett enda rop från våra förtvivlade mammor hörts.
Jag är på många sätt så tacksam över att ha fått växa upp på landet och inte på en innergård som har ett par enstaka träd, en rutschkana och en sandlåda. Men framför allt att man får leva nära djuren på landet. Då får man se livets gång från det att det kläcks små kycklingar till att det nackas höns. Jag har fått föda upp en liten get-bebis med välling för att sedan se den bli sjuk och avlivas. Att då gråta med sin familj och få uppleva sin första sorg. Få prata om det och erfara känslan av att ha förlorat något. Ingen försöker släta över. Säger inte att något ska "bota" den förlusten. Det får kännas såhär.
Det är så mycket som diskuteras att det kan vara känsligt att prata om. Särskilt med barn. Vad som är farligt och skadligt och hej och hå. Neeej men det ska vi inte prata om! Tänk inte på det du. Är inte det bara en dålig ursäkt för att den vuxna människan helt enkelt inte vet vad den ska säga? Kanske aldrig själv har vågat prata om känsliga ämnen. Precis som så många vuxna inte vågar göra med varandra. Det är mycket enklare att alltid säga "jag mår bra", än att göra samtalet krångligt och obekvämt. Men det finns nog ett svar på det. Och det är, att det inte gör något att inte ha ett svar. Att oavsett när någon kommer till dig om en fundering där du inte har en genomtänkt slutsats så spelar det inget roll. Bara prata om det. Man behöver bara få vädra skiten, sätta ord på sina tankar istället för att låta dem ligga kvar och bli ett stort svart moln som ockuperar hela huvudet till slut. Du behöver inte säga något smart. Men du kanske gjorde din vän den största tjänsten utan att veta om det, bara genom att du vågade lyssna och svara. Även fast du inte hade något svar.
Jag tror att när min kusin och jag lekte "livet som höna" så började vi nog sätta oss in i andra sätt att se på omvärlden. Det var nog enklare att börja med hönans liv istället för människans. Men vi ska aldrig stänga dörrarna till att prata om saker. Det är när man också vågar prata om det svåra, som livet blir som allra mest levande. Konstigt nog blir jag själv alltid glad av sköra, sårbara samtal. För om vi inte pratar så kommer vi ju bli ena tomma fårskallar som bara bräker en massa nonsens. Lite vettigare än så kan vi väl allt få låta oss vara.
Tänk vad glad man ska vara över att man kan läsa. Sms, nyheter, böcker, information, tidningar eller en saga för sina barn, utan att det ska behöva ta timtals. Utan att man ska behöva tänka så att man går sönder för att kunna få ihop hur de där satans figurerna ska kunna kopplas ihop till något man faktiskt kan uttala. Förra året fick vi se en video-upptagning där en dyslektiker skulle formulera en kort vägbeskrivning från skolans caféteria till dennes klassrum. Skribenten skrev ett ord. Gick tillbaka ett par steg, suddade. Formulerade om och gick vidare. Stannade i flera minuter. Gick tillbaka igen.Suddade. Suddade ut allt och började om med ordet. Efter några minuter med detta ord var det så gott som oförståeligt. Även fast det i stort sett var rätt från början! Dyslektikern hade kämpat så fruktansvärt med att få fram den korrekta stavningen att det rörde ihop sig totalt. Förstå vad jobbigt det måste vara när det känns så för varje ord man ska plita ner. Och hur många jobb klarar man sig utan att kunna läsa och skriva? Det var ett så intressant program igår om dyslexi där en professor menade att de flesta dyslektiker skulle kunna ha blivit av med sin dyslexi om den hade upptäckts i tidig ålder, i ca 5-årsåldern. I programmet var också rapparen Petter med och berättade om sina egna erfarenheter. Han hatade alltid skolan och hans dyslexi upptäcktes först i högstadiet.
Dock fasar jag lite när jag tänker på vilket ansvar som vilar på en sådan som mig, som ska bli lärare och sedan förhoppningsvis speciallärare en dag. Ett stort ansvar om dessa barns framtid vilar i mina händer eftersom det är mitt jobb att upptäcka signalerna så tidigt som möjligt. Hjälp. Professorn sa att det skulle behövas ungefär 40 000 fler speciallärare än vad det finns i Sverige idag för att kunna hjälpa samtliga som har läs- och skrivsvårigheter. Jaha det känns ju bra! Det är många det. Det positiva med mitt framtida yrke är alltså att det kommer finnas jobb. Det negativa är att det kommer finnas alldeles åt helskotta på tok för mycket jobb! Och jag kommer ständigt att känna mig otillräcklig. Otillräcklig. Otillräcklig. Suck. Men jag kommer förstås att göra mitt allra bästa. För det är väl det jag kan ställa upp med. Och om jag missar någon så får den förhoppingsvis bra hjälp senare. Det gick ju trots allt inte särskilt illa för Petter, som belönats för att vara en av Sveriges bästa låtskrivare. Texter finns ju inte bara på papper. De finns ju först och främst i huvudet.
Gaaahh jag är så uttråkad av plugg!! Fast jag i stort sett inte har pluggar ett piss på hela dagen. Jag har mest suttit och tittat på böckerna. Väntat på att få den där rätta lusten att ta tag i det men andan har liksom inte fallit på. Då går man och rotar i skåpen efter något gott att äta stup i kvarten, dricker kaffe hela tiden och kanske tar en liten promenad för att få en nypa frisk luft. Jag lider dessutom extrem brist på goda förnödenheter i skåpen. När man är uttråkad och bara går och drar så blir man ju så överjordat sugen på något riktigt gott. Jag skäms för att erkänna vad jag hittade på. Jag hällde upp lite av min frukostmüsli i en skål, öste sedan på socker och kanel och voilà!, så smakar det nästan som bulle! Jag säger ju det. Skäms. Nu ska jag sätta på en ny omgång med kaffe.
Somliga verkar tycka att det är ett liv för enstöringar att bo på landet. Att det är mycket mer socialt att bo i staden där man har folk omkring sig nära och jämt. Min upplevelse är dock helt tvärtom. För när man bor i ett lägenhetshus med massa folk, hur många är det då som har koll på sina grannar? Till skillnad från när man bor i ett hus på landet där man oftast känner sina grannar. Det är betydligt enklare att förbli anonym i en stad där man kan smälta in utan att någon lägger märke till det.
Här i mitt hus har jag ändå relativt bra koll på mina grannar. Jag har åtminstone hälsat på de flesta, pratat med somliga och vet på ett ungefär vad det bor för folk omkring mig. De som jag pratat med mest är grannarna bredvid. Det är ett skittrevligt par i 25-årsåldern. Tjejen stod jag och pratade med i en halvtimme för någon månad sedan. Idag fick jag se att hennes kille (som jag också för övrigt har pratat med) har satt upp en lapp nere vid ingången där det står att han ska ha 25-årsfest på lördag. "Ursäkta för ljudvolymen som kommer att höras men hjärtligt välkommen in på öl!" Den timida svensken i mig säger att "det är väl ingen som tittar in på en öl bara sådär?" men eftersom jag faktiskt har pratat med dem och tyckt att de är sjukt trevliga så tänker jag "Jaa, fasen.. Det kanske man skulle ändå". Dock får man för sig att när någon ensam krake kommer och knackar på dörren till en random fest så tycker säkert folket där att den där människan verkar ju helt konstig. Totalt desperat att få vänner eller?". Men. Skulle en sådan krake verkligen våga sig på att knacka? Nej. Det skulle den säkerligen INTE. Är det inte istället en väldigt öppen person som tycker att det är roligt med nya sociala sammanhang som skulle ge sig på det? Orädd och öppen. Alltid trevligt med nytt folk. Det är en vedertagen svenne-regel att man INTE gör så. Folk kan ju tro att man är k.o.n.s.t.i.g. Och det är det sista man vill! Då är det bättre att man håller sig inom sina egna väggar och surar för att musiken dunkar genom väggen. Men nej, jag skulle inte heller gå och knacka på. Inte om jag var själv. En sådan super-social-icke-svensk-varelse är jag inte. Däremot får jag finbesök i helgen, och om vederbörande är på, så tycker jag helt klart att vi borde vara så ohyggligt o-svenska och crasha grannens fest. Lite mer icke-svensk natur skulle inte skada ibland. Bli lite mindre "stänga in sig i lägenheten och pratar du med mig så dör jag".
Vem vet, du kanske riskerar att ha riktigt trevligt?
Det känns redan att vi går mot ljusare tider när det inte längre är kolsvart kl 15 på eftermiddagen. Dessutom är adventsljusstaken närpackad och jag har köpt en vårblomma till bordet. Jag blir alldeles glad när jag ser den. Gult är inte fult. Gult påminner om solen och att färgerna snart är tillbaka utanför fönstret. Innan dess nöjer jag mig med "blomma på burk".
Åh vad skönt det är att dammsuga när det skramlar sådär härligt i slangen. Om man dammsugar utan att det rasslar till ordentligt så har man dammsugat för tidigt. Helt meningslöst. Det ska ju någon skillnad.
Varenda student känner till hur väldigt roligt det plötsligt blir att storstäda när man egentligen ska tenta-plugga. Är det någon gång en student frostar ut frysen så är det då. Eller putsar fönstren. Idag staplade jag upp halva vardagsrummet i ett torn på golvet och moppade hela golvet. Så nu är det tipp-topp-fräscht. Det är alldeles för lång tid kvar till tentan för att jag ska känna mig tillräckligt pressad att läsa ordentligt. Den är inte förrän nästa fredag. Jag har på senare tid också lagt märke till något uppseendeväckande vad gäller att städa nuförtiden. Sedan jag har min egen lägenhet med mina egna saker har jag blivit lite allergisk mot att det blir stökigt(!). Jag som alltid har hatat att städa tycker nu att det känns irriterande rörigt när klädhögen och post och prylar börjar ta överhand. Nu jublar morsan. HA! Vad var det jag sa? "När man har sitt eget då vill man hålla det fint omkring sig". Jaja, bla bla bla. You win. Det är så det är. Jag har blivit som morsan. Jag får en bra känsla i kroppen när det är städat.
Så har vi de där fjortis-tjejerna. De där flickorna som kämpar livet ur sig varje sekund för att se superdupercoola ut. Två av dessa var med på skivstångspasset idag (vilket jag gissar var en ny upplevelse för dem). Till passet behövs en stång som man lastar med lite olika vikter och en stepbräda som man ligger på ibland. Redan i uppvärmningen började tjejerna fnissa och se sig omkring. Verkade tycka att det här var ju heeelt galet och fnissade åt varandra "i smyg". Nästa sekund försökte de fokusera och genomföra styrkeövningen. Men det gick inte så bra, så då började den ena fnissa och dåslutar den andra också att försöka och börjar fjanta med istället. Under passets sista del satte sig den ena ner helt sonika på sin stepbräda och började leka med sin mobil istället.
Snälla, söta, rara. Det gör inget att man inte kan första gången man provar något nytt. Det är okej. Du behöver inte se dödscool ut. Det är lugnt. När blev det såhär att det är så extremt förbjudet och pinsamt att göra bort sig? Eller att vara ny och behöva be om hjälp? Självklart är det lättare att dumförklara alla andra som bara gör och kan så enkelt, när man själv har hamnat i ett sammanhang där man inte alls vet hur man ska göra. Det är synd att man ska tro att man måste vara proffs på allt för att man ska duga. Att aldrig få vara ny eller göra fel, för att man är så fruktansvärt rädd för att skämma ut sig. Det där med att bli utskämd sitter nog mest inne i huvudet. För vad är det värsta som kan hända? "Ja den där tjejen höll stången fel och böööjde på ryggen när hon lyfte." Ja det hade ju varit fruktansvärt.
Jag hoppas inte alltför många där ute blir arga och förbannade på de här fjortis-tjejerna. De är ju bara så himla osäkra. Borde få höra oftare att det är ingen fara, alla behöver öva innan man lär sig något. För vad har man kunnat sedan födseln egentligen? - Blinka kanske, det har jag nog alltid kunnat. Annars hade väl ögonen torkat igen. Det mesta annat har jag nog fått lära mig vartefter...
Är det någon gång det är viktigt för folk att "rätt ska vara rätt", så är det när de ska betala för något. Eller nej, det viktigaste är kanske inte att det är rätt. Däremot att det absolut inte blir dyrare än vad de har tänkt. Det är extremt viktigt. Det har man märkt när man någon gång suttit i kassan och råkat slå in fel. "Öööööpp öpp öpp!! 39,90 stod det på dom du!" Det dröjer inte en millesekund innan protesterna haglar. Hoppsan sa, då får man ändra och se till att varenda öre blir rätt.
Nu är det en ny stackars krake som börjat jobba i mataffären här vid mig. Jag har inte varit elak på något sätt och försökt se extra snäll och tålmodig ut när jag kommer. Men han hatar nog mig ändå. Snart kommer han vända på klacken och gå när han ser mig i kön. Anledningen är att jag köpt ganska mycket grönsaker de senaste två gångerna han har suttit där. Förstås så avskyr man ju när det kommer ett lass med massa frukt och grönt när man själv är helt grön i kassan och har nog med att hitta streckkoder och ta betalt. Så börjar jakten efter koderna till alla dessa miljoner grönsaker. Dessutom måste man ju för det första komma på vad allt heter. Det blev en liten utmaning för grabben förut när jag lastade rullbandet med palsternacka, röd chili, paprika, vitlök och zucchini. Det gick framåt, sakta men säkert... tills den där sista feta gröna korven dök upp. Han bläddrade genom listorna och ögnade igenom sidorna upp och ner. Jag kunde ju inte veta om det var namnet eller koden han letade efter. Så ploppar det upp "aubergine" och han var så nöjd så.
Jag vet inte vad prisskillnaden är på aubergine och zucchini men jag tyckte faktiskt inte att det spelade så stor roll. Kanske gjorde jag honom en björntjänst genom att inte säga till för han lär ju stöta på fler zucchinis i sina dagar. Men först och främst tror jag att han behövde en skopa självförtroende. Det var nog rejält stärkande att klara av ett helt rullband med grönsaker. Det behövde han. Ibland är det bättre att hålla tyst. "Fet grön korv" hade också gått bra, så länge den inte hade varit för dyr förstås...
På många sätt kan man verkligen påstå att Sverige är ett framåttänkande land. Inte bara landet ”köttbullar och lingon”, traditioner och midsommarsill. Nej visste ni t.ex. att Sverige var först i hela världen med att göra det förbjudet slå barn? Det var ohyggligt sent däremot, så sent som år 1979. Ändå var Sverige först. En annan fråga Sverige har varit i framkant med är homosexuellas rättigheter. Här fick man ingå partnerskap år 1995 och år 2009 fick man också gifta sig. Anledningen till att jag tänker på det här idag är för att jag läste en artikel förut som beskrev hur den brittiska premiärministern just nu är i blåsväder för att han föreslår att homosexuella ska få gifta sig. I Storbritannien får man än så länge endast ingå partnerskap sedan 2005 (alltså tio år senare än Sverige). Det här ligger mig lite extra varmt om hjärtat eftersom jag bodde ihop med två engelsmän som var ett par. Jag förstod att i England hade inte utvecklingen gått så långt fram som i Sverige, även om man kan tycka att det gått/går långsamt här med… Men att det nu blir ramaskri över huruvida homosexuella ska få gifta sig eller inte säger ju en hel del om hur pass konservativa, fast i gammalt klister, de är! Fast det är inte bara mossiga gamla engelsmän som är fast i gamla mönster. Nä jag hörde att någon svensk minister hade sagt nyligen att ”varje barn har rätt till en mor och en far”. Grr... Jonas Gardell kommenterade detta på ett så träffande sätt och menade att det är väl ändå bäst att fråga barnet. Han frågade därför sin dotter, vad vill du ha? En Ipad, svarade hon.
Fundera på det du ministern. Är det barnet som inte förstått vad som är viktigt i livet eller..?
Det är märkligt hur bra man mår av rutiner. Det är som att hela ens psyke och kropp behöver få veta på ett ungefär hur dagarna ser ut för att kunna hålla sig i balans. Allt det där försvinner ju när man har jullov. Då bryts alla vanliga mönster, mattider och träningspass och det händer så mycket annat trevligt att man inte hinner tänka på det vardagliga livet. Särskilt när man som jag även byter hemmiljö för ett par veckor och plötsligt har folk omkring sig hela tiden. Blir omsvärmad av släkt, familj och vänner och fullkomligt stormtrivs.
Det är inte konstigt att man hör de som jämrar sig och fasar inför den vanliga måndagen. "Usch, jag vill inte". Pustar och suckar och önskar inget annat än att kunna stanna tiden.
Trots allt så tror jag ändå inte att man skulle uppskatta den där kvalitetstiden och ledigheten lika mycket om den fanns runt oss hela tiden. Det är något med att "det har ett slut" som gör det blir så värdefullt. Då tas tiden tillvara på att alldeles särskilt sätt. Ett visst antal dagar att göra det bästa utav. Sedan när den där vanliga måndagen kommer inser man att den är inte så illa den heller. Det är rätt skönt att komma igång med de vanliga rutinerna och hitta sin balans igen. För vad skulle den mysiga ledigheten vara utan den ibland så tråkiga vardagen? Det behövs ju en kontrast för att något ska kunna bli roligare än något annat.
Det är visst fördelaktigt att vara född på våren. Det sa de på Nyheterna häromdagen och meddelade att vår-barnen är de mest höginkomsttagande människorna. Tidigare har jag också hört att barn som inte har gått på dagis hamnar efter i utvecklingen. Dessutom att barn som inte har fått amma har sämre förutsättningar i livet. För alla vet ju att det är så mycket gottigheter i bröstmjölken som man blir både klok och stark av. Då lägger vi ihop detta och konstaterar att jag måste vara en riktig stackars sate. Född i december, har inte ammat och inte gått på dagis. Går en fattig framtid till mötes och ligger efter både i den intellektuella och sociala utvecklingen.
Stackars alla nyblivna föräldrar som redan är oroliga över hur man ska ta hand om en unge. Då matas de med mängder av pekpinnar om hur de måste göra för om de inte följer alla konstens regler så kommer deras barn bli helt knas i huvudet! Akta er! ... Kära nån. Rädsla är det mest tacksamma att utnyttja hos människan. Men jag förstår inte vad någon tjänar på att skrämma upp på det här sättet? Det skapar ju inget annat än stress och prestationsångest över att vara den perfekta föräldern.
Jag tror inte att jag har blivit knäpp i huvudet. Men det är väl inget man upptäcker själv i och för sig. Fast om jag någon gång får barn så ska jag försöka att inte få panik och inte eftersträva att bli den mest högpresterande morsan. För hur kan en sådan hinna ha tid med sitt barn?
För exakt 2 år sedan idag tog jag körkort. Jag, körkort, 2 år. Vart tog den tiden vägen? Men den våndan glömmer man ju inte i första taget. När man gick och laddade för att själv klara av att ta alla beslut bakom ratten, ha koll på alla skyltar och regler och att det dessutom skulle sitta en nitisk man bredvid en och granska allt man gjorde. Usch. Jag kommer dock alltid ha en undran om min uppkörning. Om mannen som satt och bedömde min körning inte såg att jag körde med helljusen på i 30 min av mina totala 40 min? Det är ju ett skämt.
När jag själv upptäckte det övervägde jag att skrika rakt ut av ren chock, eller att blända av fort som satan och vara tyst som en mus och se allmänt oberörd ut. Jag valde det senare – slog till spaken och bländade av (i ren panik fast tyst), lallade lite, bad en snabb bön till Gud om att detta inte var min dödsdom och försökte se lugn ut. Det skulle nog klassas som en aning brist på uppmärksamhet att inte se den lysande symbolen mitt framför näsan som säger att "du bländar ihjäl varenda en du möter, bara så att du vet". "Bristande uppmärksamhet" är rätt dåligt i trafiksammanhang. Det hade man fått höra, ett. par. gånger.
Antingen var karln snäll eller så var han blind som jag. Kanske hade han vaknat på sin bättre sida just den dagen. Nog måste han ha sett det, men tack vare hans val att bortse från det gjorde han mig en stor tjänst. Befriade mig från ångesten och släppte mig att gå vidare. Det finns nog många människor som man har att tacka för för att de sett genom fingrarna lite ibland. Därmed inte sagt att herrn ville göra mig överlycklig över det hela. Nej när jag hade parkerat och det hela var över sa han något i stil med att "det här var ju inte perfekt". Många fula ord hann gå runt i mitt huvud tills karln säger att körningen trots allt är godkänd. Äääh "Va?" "Klarade jag det?" Sedan gick jag ut ur bilen och min körskolelärare sa att "Ja då kommer vi ju aldrig att ses igen". Muntergöken nummer ett. "Nej, det kommer vi väl inte" (Bevare mig väl!) Men tack för att du var en jädra satkärring ibland som pushade mig ända in i mål.
Idag har jag plaskat på badhuset. Som en osmidig valross som har nuddat land men har kul ändå. Jag har aldrig varit någon vidare fisk men låtsas så gott jag kan. Idag mest för att försöka vara ett föredöme för brorsdottern och kunna säga att "Det är inget farligt!" Vi har simmat i grottor och genom strömmar, tränat på att doppa huvudet och suttit och bubblat i en varm bubbelpool. Men inte kan man påstå att vi och hennes föräldrar var ensamma precis. När jag öppnade dörren till damernas omklädningsrum var det som att gå in i en vägg av nakna kroppar och tusentals ungar som klättrade på skåpen av iver att få komma i bassängen. Herregud. Ska vi få plats här?
Jodå det fanns plats för våra rumpor också och även om det var kö till duscharna så plumsade vi i badet till slut. Min kära svägerska kom senare fram till en fin insikt mitt i all trängsel. När vi hade suttit och fikat, halvnaken som man är mitt bland alla andra bad-människor, så sa hon filosoferande: "Jag har tänkt på nu att.. Gud vad olika vi alla ser ut". Ja, vi ser väldigt olika ut. När man faktiskt ser sig om. Det är mulligt och gulligt, platt och skalligt, kurvigt och krokigt, tunt och hårigt. Det finns päronformer, bananer, sparrisar, stora och små meloner, hängiga och slängiga, fylliga, slanka och säckiga, och så de gamla små gråhåriga russinen som simmar fram på ålderns höst så fridfullt. Men vart finns alla människor som ser ut som "alla gör"? Så som man "ska" se ut? Så som alla andra ser ut utom jag? Ja ni.. Vad är det för skitsnack egentligen? Vad är det för ideal som alla bantningsmetoder, dieter och träningsprogram strävar efter? För när jag ser mig omkring i badhuset, så är det precis såhär verkligeheten och den äkta människan ser ut. Det finns inga skavanker. Det är ju bara vi.
Nu är vi inne på ett nytt år. Kanske händer det något du aldrig hade kunnat ana. Något som du har väntat på som äntligen kommer att ske. Eller något som det än så länge är tur att du inte vet. Har du några förväntningar? Aftonbladet ställde den frågan till många olika personer, mer eller mindre kända eller okända, och i mitt slöa läsande ögnade jag igenom svaren. Jag tycker nämligen att det är rätt så intressant hur människor väljer att ha nyårslöften eller att ha en specifik önskan om att något särskilt ska hända just det här året. Men vet ni vad de allra flesta önskade? Jo, "Att nästa år ska bli bättre än förra".
Att nästa år ska bli bättre än förra... Vad var det för fel på förra året undrar man ju då? Har de någon särskild anledning till att nästa år måste bli bättre?
Eller är det människan i ett nötskal som bara vill ha mer och mer. Bli lyckligare, mer förälskad, rikare?
Till alla er som önskar att det här året ska bli mycket bättre än det förra undrar jag vad ni har i jämförelse med vad andra inte har. Vad är det som skulle göra att nästa år skulle bli så mycket bättre?
Själv är jag väldigt glad om det här året blir lika bra som det förra.
