Efter att inte varit hemma i Junibacken på många månader har jag på något sätt upplevt huset annorlunda när jag kommit tillbaka. Det kan känns större eller mindre, eller ljusare och mer öppet än man tänkt på tidigare. I regel tycker jag bara att det är så fint. Imorgon kväll kliver jag innanför dörren igen och den här gången är det bara 1,5 månad sedan sist. Det är härligt att det inte är några oöverstigliga avstånd till att hälsa på nära och kära, över en helg om man vill! Ett par timmar hitan ditan, gjort på ett kick. Som Hanna och jag sa häromdagen "det är skönt att veta att man kan, även om man inte alltid gör det så ofta".

Så drömde jag inatt att jag skulle åka hem, bara för dagen och jag kommer in i ett nedsläckt och dunkelt hus. Jag visste att alla var på jobbet och att det skulle vara tomt. Så kommer jag in och det är fullkomligt proppat med grejer. Överallt! Staplat upp på väggarna och nästan inte möjligt att ta sig framåt. Det här var sannerligen ett nytt intryck av huset. Jag tittar mig runt och känner inte igen mig, går upp på övervåningen som liknar en vind med allt bråte och mitt i allting är ett stearinljus tänt och Robban äter frukost med kaffe och morgontidning. Han ramlar nästan av stolen av rädsla när jag kommer men ser att det är jag. "Hej, va rörigt det är! säger jag." - "Ähh joo, det har samlats på lite grejer. . ." Äh jo, det kunde man ju lugnt säga.

Drömmen överdrev nog en aning. Föräldrahemmet kommer nog vara sig rätt så likt sedan sist... ;)