Alltför ofta sträcker man sig för långt i den riktning man egentligen inte vill. Varför gör man det? För att göra andra till lags eller för att undvika risken att den lilla eld som fortfarande pyr i askan återigen ska blossa upp? Att vara för snäll är inte bara att göra sig själv en rejäl otjänst, utan andra också. Oavsett relation - till syrran, vännen, partnern, släktingen - inte fasen mår någon bra av att ha en elefant i rummet. Fast vi förstår inte alltid varandra. Det är bara så. (Och visst skulle mycket charm förgås om så vore annat.) Kanske vill jag så gärna försöka förstå eller kanske saknar jag helt enkelt den förmågan? Tankegångar testas och lirkas med tills en lott dras fram ur huvudet. Hm. Det här kanske vore något? Men även om du är beredd att ta dig an lotten med en något annorlunda bana, en annan än du kanske hade valt - glöm aldrig vart du stod så fast från början.