Så var vi framme vid slutet. Det har på så många sätt varit heltfantastiska 8 månader. Jag är så otroligt glad över att allt blev som det blev. För bra för att vara sant egentligen, så mycket slump i allting. Vi visste ju inte ett jäkla piss om vilka grabbar vi skulle bo med eller vart vi skulle jobba och vilka vi skulle träffa. Med resultatet i handen vet jag att jag talar både för Anna och säger att - det här, är något vi aldrig någonsin kommer ångra.

Det har varit en tung sista kväll hos Simeon. Under eftermiddagen kom tårarna men stundvis glömde vi av att det var sista gången innan jag skulle flyga hem och då var allt trevligt som vanligt. Han gjorde pannkakor och introducerade mig för att ha pannkakor med nutella och jordnötssmör. Knasigheter. Sedan slutade kvällen med att vi grät förtvivlat i varandras armar...länge...länge.. 
Precis det som man säger inte får hända när man bosätter sig utomlands, hände mig, och det är inte lätt... att säga... - hej då.  

Jag kom inte hem förrän halv elva trots att packningen väntade och så fort jag öppnade dörren och kommer in i köket med mina rödgråtna ögon kommer Windy med öppna armar "ååååhh..." Så omfamnar han mig och jag brister ut i gråt igen förstås och Mike kommer också och kramar om. Så står de där båda två och håller om mig hårt och länge till jag får tillbaka andningen. Det är ju tur som fan att jag får ta med dem hem och inte behöva säga hej då till dem ikväll också. Då hade jag väl blivit helt mentalstörd. Nä, vi ska ha en bra vecka i Sverige först. Om en timme åker vi... Dags att plocka ihop det sista... Hej då älskade Nottingham.