Det är jag det, men det finns ju flera sätt att tolka det på, inte lätt för alla. I landet England kallar jag mig ofrånkomligen för mitt andranamn. Inte mitt riktiga namn. Nix. Bankfolket envisas - Jaaa, du säger att du heter Sofia, men du heter ju Karin. - "Aeee fast det gör jag inte, i Sverige så kan man välja vilken ordning man vill ha sina namn och jag vet att det är fel här, men jag heter inte Karin." Under min intervju hos Jobcentre när jag skulle få mitt National Insurance number så gick de igenom allt möjligt om min historia och efter mycket om och men så kom det där brevet med det livsnödvändiga försäkringskortet efter otaliga veckor. Bra! Nästa steg var att ta itu med att skaffa ett bankkonto, återigen... och den här gången gör vi ett nytt försök med en annan bank.

För Anna gick det ju bra men eftersom jobcentre hade skickat ett brev till mig i namnet Miss S Karlsson, vilket inte stämde ihop med mitt pass så kunde inte banken låta mig öppna ett konto. Nähä..? Mitt namn och address på brevet var tvunget att stämma ihop precis med mitt pass. Det är deras bevis på att jag bor där. De litar nämligen på Jobcentres uppgifter. Alltså på tanten som tog emot dem under min intervju. Nej, du måste få ett nytt brev från Jobcentre med hela ditt namn! Hallelulja!! De som är jordens mest effektiva och hjälpsamma människor. Traskar dit i alla fall och får hjälp av en helt underbar äldre karl som kom ihåg Anna och mig från i höstas! Han fick strula som bara den med mitt papper som skulle bevisa mitt absolut korrekta namn och exakta address, allt ifrån att Elisabet varken skulle stavas med z eller h till att postkoden hit inte var IJR utan NG2... Med glada miner över detta signerade papper gick vi tillbaka till banken och tänkte - äntligen, nu kan det ju inte vara något fel:) Så säger damen när jag lämnar fram detta att det måste vara ett postat kuvert som de har sänt genom ett särskilt postkontor som bevisar ditt namn och address. Det här kan vi inte använda. (Får man lyckorus eller får man?)Arrww!! Så jag måste ringa och försöka få dem och skicka ett nytt brev och hej och hå...

Sedan så frågar människan hur länge jag har varit i England. - Sedan slutet av september, svarar jag. - Jaha okej det var ju mer än tre månader, om det hade det varit mindre än tre månader så hade vi bara kunnat använda dina svenska uppgifter men nu har du ju varit här för länge tyvärr. 

Tack. för. att. någon. sa. det. när. vi. först. kom. 8)

Frustration!!! Den gick dock över ganska så snart och senare under kvällen går så gjorde vi en jättegod kycklingwok, drack goda drinkar och gick ut och hade en riktigt rolig kväll! Vi mötte upp med Anand som vi har träffat ett antal gånger, vi kallar honom dock Chokladkillen av rimliga skäl. Hans hudfärg är ju inte precis vit och han är världens lille goaste kille. Riktig chokladkille med andra ord.

      Anna stötte på en tjej som hade en nästintill EXAKT likadan outfit! Vet ni vad hon hette då? - Joanna!
 
Chokladkillen och hans kompis Shaun på Brownes.
Ps. Så jäkla komiskt hur det min arm ser helt sinnessjukt smal ut på den här bilden! Det är en synvilla förstås måste jag bara säga så tro inte att jag är värsta Biaffra-ungen! Den är ju liksom döljd. Kolla längre upp så ser ni att underamren är tjockare än överarmen - så bli inte orolig mamma!:P Jag skulle vilja säga att blekheten jag står för bredvid Anand också är en synvilla, men det vore väl att ljuga det...