Jag har egentligen ingen rätt att klaga. Det var jag som ville att vi skulle sluta överösa varandra med kärleksförklaringar och leva i en drömvärld. Repetera underbara minnen och säga - jag älskar dig. Häromdagen försökte jag förklara hur hårt det här har tagit mig, att han ständigt finns i mina tankar och att jag inte klarar av att ha så mycket kontakt som vi haft, eftersom det påminner mig konstant om hur mycket jag saknar honom och hur ont det gör. Att jag är trött på att gråta... man kan inte hålla på så. Gång på gång har jag fått säga att jag älskar dig också... men.. det kommer inte bli vi, försök snälla att få in verkligenheten, du måste gå vidare, jag kommer inte finnas där. Jag har krossat honom och det får jag leva med. Det enda jag hoppas är att han kommer att förstå, någon gång... och att det är allt annat än lätt för mig heller...jag har dessutom en skuld som inte han har. Jag lämnade honom. Nu är det tyst. Så fruktansvärt tyst.

Jag inser förstås att det är så det måste vara. Hur ska man någonsin annars kunna gå vidare? Jag längtar så till den dagen, då jag kan se bortom alla tårar och allt det tunga, då jag kan le med ett välmående hjärta åt alla helt underbara minnen. Det kommer att ta sin tid, och jag får nog finna mig i att det alltid kommer att vara med en känsla av både stor kärlek, glädje och sorg, som jag tänker på Simeon, han som för alltid ville ha mig hos sig.