Under tiden min f.d. jobbarkompis Christian gick och väntade och väntade på att hans bebis skulle poppa ut för ett år sedan, hade vi så lite att göra på jobbet. Tid över gjorde att en eftermiddag hade jag plötsligt en sång åt ungen. Tänkte ett tag bara slänga pappret i soptunnan...men visade den efter några veckor...

När det var dags för dop i februari blev jag förfrågad om jag ville sjunga denna sång men eftersom jag befann mig i England var ju det tyvärr en omöjlighet. Så får jag samma fråga igen för ett par veckor sedan - pojken är ännu inte döpt och gör ett nytt försök. Nu var det tal om den 11 sep och då kunde jag ju faktiskt ställa upp om de nu så gärna ville att jag skulle göra det.. :) Idag ringde Christian för att konfirmera och så ska vi höras mer vartefter. Jag trodde ju aldrig att det skulle komma till detta när jag satt och rafsade ihop lite på kontoret i min tristess. Här är den, Alvins lilla visa - dags för att ge mig slutgiltig kritik innan det är för sent ;)



Tänk att äntligen du är här, som vi har väntat på dig
Vi har undrat vi har längtat, klappat på magen - hör du mig?

Sedan kom du en dag i augusti, och då var vi plötsligt fem
All vår oro blev till lycka, kom så far vi hem

Snart kommer dina fötter springa, hoppa och leka, inte gå
Det är inget att förringa, barn ska ha det så

Att skratta, gråta, tveka - det är sådant som hör livet till
Det går inte att förneka, trots att du stundom vill

Det som dig då tynger, det är du aldrig ensam om
Vi ska finnas hos dig alltid, ligg inte ledsen och somna om

Vi ska lyssna och krama om dig, vad det än är, du vet vi vill
All vår kärlek den är evig, mor och far finns här intill