fiaelisa

Nog har det hänt lite i ens 2 senaste år av livet men jag trodde ju att jag fortfarande ungefär ser ut som jag gjorde då, då när jag slutade orkestern efter studenten. En medelålders kvinna, alltså verkligen ingen gammal tant som kan anklagas för att vara senil, kom fram och presenterade sig. - Ja, det är ju Sofia det här vet du! säger jag förvånat och skrattar till lite. - Neeeej men gud! Jag vågade inte säga att det var du men det var det alltså, oj. 

Ja - OJ!! Shit, har jag förändrats såå mycket? Det var faktiskt ett par till som sa att de knappt kände igen mig. Fiorella sa att jag hade helt annan färg i ansiktet att jag tydligen var brun och fin nu till skillnad mot sist, en yngre tjej sa - men du hade tandställning förut va? Jag kände heller knappt igen dig!

Jag blev iaf oerhört välkomnad vilket värmde i hjärtat och när jag satt där med fiolen i knäet så kände jag att det är precis så här det ska vara. Det fanns lyckligtvis dem som såg att jag var jag på direkten också - thank God for that. Eller alltså... jag vet ju egentligen inte om det faktiskt bara var positivt att jag hade förändrats, men som samma person vill man väl se ut åtminstone. Det lät nog som att det bara var positivt. Inte för att man skulle säga något annat "Oj vad du har förändrats! Så himla FUL du har blivit! Ha! Kanske inte. Dirigenten är inte så mycket för onödigt snicksnack alltid, han har sin roliga jargong och kände nog att det var som igår jag var där. Han hade blivit förvarnad av min gamla fiollärare att jag skulle komma och utan att säga hej eller något annat säger han - hörru du, vill du sitta här borta eller? och pekar bort mot 1:a fiol. - Nej, jag vill sitta där, där trivs jag : ) Jag vill absolut inte byta bort min plats bland det härliga gänget i 2:a fiol! Där trivs jag som fisken, vilket jag märkte mycket snart. Där är vi alla snacksaliga mellan stroferna, trots att det inte blev någon direkt mjukstart - 10 sidor Bach kom jag hem med, men det löser vi vettni, säger man. Varpå alla har stora ögon, utbyter lite pilimariska blickar och i tystnaden tänker alla "och hur fan ska det här gå..?" Men det säger vi inte, vi ler och känner oss alla lika bombade och peppar vidare. Saken är att det faktiskt brukar lösa sig minsann även om vägen dit kan vara lite krokig - men KUL. Härligt att vara tillbaka.

 
Nej, det var ju faktiskt rätt länge sedan och varken jag eller Frida ser ju riktigt ut sådär idag!