fiaelisa

Låta tystanden ligga stilla och kväva - eller ge livstecken och riskera att riva upp, det man fasar mest för att man ska göra? Jag utbrast häromveckan "man behöver ju inte hälla salt i köttsår"

Nej, bra konstaterat, det behöver man inte göra. Borde man inte veta ändå vad som är bäst för en själv? Någonstans finns ett förnuft som talar och det måste i vissa situationer få bestämma...  inte känslorna. Det var nödvändigt att låta verkligheten sjunka in, en tid att försöka smälta den ofrånkomliga sanningen. - Vi kommer att bo i olika länder. Att sedan höras igen, egentligen inte alls långt efter det tunga beskedet att vi inte kan hålla samma kontakt som tidigare, var en risk. Har jag greppat saltkaret nu? Någon lyckas ta bort stenen från hjärtat och säger att det är ju du som vet vad som kommer att fungera. Du gör inte fel om det inte känns fel. Det är väl så det är, det finns inget facit över ens liv, det man kommer ställas inför, och hur man ska hantera det. Man har inget annat val än att själv försöka komma fram till vad som är bäst.
      Det visade sig, att det var inte som att hälla salt i ett öppet köttsår. Det var istället att stryka på en salva... och sätta på ett första plåster - så otroligt mycket värt. Det framkallade inga tårar, snarare tvärtom!

Nu är det fredag och jag är nöjd. Det går inte att begära att det kan kännas bättre än såhär just nu och situationen känns faktiskt heelt okej.

Ett litet leende lyckas sprida sig... Ett första plåster betyder massor. massor. massor. Dessutom har jag räknat timmar och kommit på att jag kan ta en helt ledig dag på måndag. Inte alls fel.