Morgonens påklädnad blev jobb-skjorta, munktröja, fleece-tröja samt vindjacka och mössa för att kompletera jackans bortgång... Det funggerade riktigt bra måste jag säga och det är nog tur att än så länge är det faktiskt inte särskilt kallt här. Det typiska engelska vädret har lyckligtvis också hållt sig borta. Idag är det på dagen tre veckor sedan vi först kom hit och solen har skinit ofta under den här tiden. När jag gick förbi tågstationen idag så tänkte jag att jag egentligen ville ta ett kort på den. Den är rätt fin och det var där vi hade vårt första möte med Nottingham. Vi satt och väntade förväntansfullt med våra resväskor på att våra nya rumskamrater skulle hämta upp oss... Jag kan också upplysa om att jag blev särskilt välkomnad av en duva som sket på bordet ungefär 2 dm bredvid min pappersmugg kaffe... Åh! Tack för välkomnandet!;)

Det är så dubbla känslor när jag tänker på tiden som gått nu. På ett sätt känns det som en evighet sedan vi satt där pirriga och blev bjudna på middag här vid köksbordet vår första kväll... Å andra sidan känns det som att det var nyss vi sms:ade om hur mycket vikt vi hade i respektive bagage och försökte klara oss utan övervikt. Jag kan dock konstatera att det kändes konstigt att stanna upp vid tågstationen för att ta en bild, för det är sådant turister gör och jag känner mig helt enkelt inte som en turist här längre. Jag känner ju faktiskt det här stället litegrann nu...:) Jag har nog också nu förstått vilken jäkla tur vi har haft som fick jobb så himla snabbt, jag jobbade ju fasen första dagen efter dryga veckan här och Anna kort därefter! Tydligen är arbetslösheten väldigt stor här och många söker efter någon sysselsättning. Det har jag märkt bara på vårt café där fem personer den här tiden, har undrat om vi haft behov av personal. Vilken himla tur...och vilken slump det var!

Idag jobbade jag 7.30-15.00 och Anna 13-19 och det har varit rätt mycket för oss att styra med:) På förmiddagen idag när endast Becky (jättehärlig tjej som jobbar heltid där) och jag var där kom det in en kund som bröt på något slag. Honom kände jag igen sedan förra veckan då han kom in och ville ha tre "långa" espresso. Jag fattade inte alls vad han menade med en "lång" espresso och försökte tänka vitt och brett och visade hur mycket det var i en espresso och hur den lilla koppen såg ut och så vidare... En LÄNGRE kopp hade vi ju liksom INTE... Varken Kully eller jag förstod. Till slut föll polletten ner och han ville fylla espressokoppen upp till kanten med hett vatten. Så ja! Gud så lång och fin!

"Long"... gush vilket uttryck... men är det något man är förstående för nu så är det väl språksvårigheter, det är ju inte alltid man vet hur man ska få fram det man vill och det gäller att utnyttja det man kan! Idag när han återigen kom in och började säga till Becky att han ville ha en "long" stod hon oförstående sedan försökte han med mig istället och jag mindes då hur det låg till - yeah! right! - vände mig snabbt till Becky och började rabbla på svenska: Jo! Det är så att han vill fylla upp resten av koppen med...oj..:D (Becky ser helt otroligt fullkomligt ställd ut!!) shit what did I just do there!? haha! HERREGUD vilken sinnesförvirring som rådde i min hjärna under det ögonblicket... Vänder mig om och börjar snacka svenska... Aja.. det blev rätt kul iaf och ibland får man väl lov att bjuda på att själv vara den knäppa invandraren...:) Jag skrattar fortfarande nu när jag tänker på det...:D