fiaelisa

Innan jag börjar avreagera mig och berätta om det mindre bra just nu ska jag börja med det positiva. Som väntat var det jättetrevligt att flyga hem över helgen!:) Det är alltid något särskilt att komma hem och få krama om alla igen efter att ha varit borta en lite längre tid. Helgen blev så perfekt också då jag fick möjlighet att träffa både familj, släkt och vänner, bättre kan det ju inte bli! Superfredag med vänner och så raskt upp på 70-årskalas dagen därpå, skojigt:) Plus att man njöt av hus med värme och mammas goda kokkonst däremellan...mmm...Kylan utomhus var vi nog inte förberedda på däremot, vi höll på att frysa häcken av oss när vi klev av planet. Lyckligtvis fanns det mycket annat som värmde som sagt:)

Det var härligt att komma tillbaka hit trots ett mysigt hembesök och grabbarna blev så himla glada och förvånade över att vi hade köpt med oss presenter till de. Gåvorna kräver en liten förklaring... Det var nämligen så att när vi först kom hit och pratade lite om vart vi kom ifrån berättade jag om min lantis-bakgrund och att vi alltid haft ett antal djur. I förbigående rabblade jag då upp mini-gris och fick ett asgarv till svar. De hade aldrig hört talas om minigris och jag fick förklara att det INTE var en kulting utan en LITEN men FULLVUXEN gris. Sedan dess har mini-pig omnämnts med jämna mellanrum. Tillbaka från Sverige fick de nu ett inramat foto på en söt minigris som säger "Hej sötnos!". Heheh...:) Samt en grytvante med älgar. Ibland är det bara jobbigt med presenter men det är riktigt kul när det blir lyckat. Så bjöd de oss på middag och sa att det hade varit konstigt utan oss... tomt... Därför kändes det med andra ord rätt mysigt att komma tillbaka hit till Notts:)

Så till den tråkiga biten... Folk kan numera förgömma att jag är Fia som brukar ha tur. Det har jag inte längre. Caféet kommer högst troligt INTE att öppna igen fick jag besked om igår. Jag ska träffa chefen idag och prata och få lön. That's it. Känns rätt SKIT. Igår svor jag långa ramsor men det har jag slutat med nu, det tjänar ingenting till. Det blev ca 1 månad på Caffe Latino och det var väl helt enkelt för bra för att vara sant. "Det är nyttigt att känna att livet inte är så lätt alltid" sa min kusin Henrik i lördags och det har han säkert rätt i. Somliga vill att man kommer hem så fort något sådant här inträffar men det tänker jag minsann INTE göra. Både Anna och jag trivs ju så himla bra här så jag kan garantera att kalendern kommer att ha vänt till decembers blad innan vi kommer hem iaf. Det löser sig på något sätt och saker kunde ha varit betydligt värre. Jag mår bra och trivs, det är huvudsaken:) 

  Efter ett tips från en äkta Liverpool-bo (världens grötigaste dialekt nämligen!) hamnade vi här på Café 53. Typsikt engelskt med korv, bacon, paj, omelett och allt vad det heter!
Resväskorna var våra kamrater från John Lennon Airport och genom centrala Liverpool0en de följde oss hela vägen genom den trevliga bebyggelsen.
 Här har vi det nya smilet då förresten;
 Söta Anna på en tre timmars tågresa som gick i snigel-fart. Det här med expresståg är något de inte har hajat här!

 Ute i friska luften igår
 En jättehärlig promenad!
 Hästar på engelska landsbygden
 Windy och Anna hittade en lekplats dem!
 Daniel lekte kasta pinne med Jess istället
    
 Så kom det en liten skur från ingenstans och två stora regnbågar dök upp.
 Rätt som det var, var himlen återigen blå