En sådan frustration, jag har nästan aldrig varit med om dess like! När Anna och jag stod där och myste i julvimlet under fredagseftermiddagen på torget där orkestern spelade så sa de lite i förbigående att den stora granen intill skulle tändas en stund senare. P.g.a. att Anna började jobba så var hon tvungen att gå och jag kände inte att jag hade någon större lust att fortsätta mysandet på egen hand utan begav mig hemåt. Vi båda kände oss nöjda och glada när vi gick därifrån. Dane därpå frågar Annas arbetskamrat henne om vi var och tittade när de tände granen och lite underförstått att "det var ni väl förstås!?" Njae...det var vi inte svarar Anna utan att låta alltför bekymrad.

VET NI VEM SOM HADE TÄNT JULGRANEN!!?? Vår ende svensk i Nottingham - nämligen SVENNIS. Jag höll på att falla ihop i en hög på gatan när jag fick höra det! Så fruktansvärt otroligt vansinnigt RETLIGT! Om vi hade varit där i kanske 20 min till så hade vi sett uppståmndelsen. Det hade ju varit så roligt...men men shit happens, vi har överlevt den värsta besvikelsen och tar nya tag.