fiaelisa

För somliga kanske detta kliv är noggrant övervägt, för egen del kan jag avslöja att idén uppstod i mitt lätt apatiska vakuum-tillstånd jag hamnar i här på kontoret ibland (huvudet framlutat över tangentbordet, stirrande in i dataskärmen med öppen mun, halvt sovandes) då jag i princip inte har ett jota å göre förstår ni. För någonstans krävs det ju trots allt att man har lite tid över för att kunna blogga och jag har all tid i vääärlden många "arbets"dagar. Jag skulle nog kunna trasa sönder de stackare som tittar förbi här genom att gnata på om kändisars klädstil, kostnaden för rökare, raketuppskjut eller hur man blir smartare av combon choklad och bär - allt hinner man gå igenom på nätet.  Gå hem tidigare kan jag inte heller göra för då blir det ingen lön - jag väljer då hellre att få betalt för att sitta stilla och onyttjad på arslet. Skrattretande situation..?

Men va fan - i situationer som dessa i livet är det inte mycket annat än att göra än att gilla läget trots allt. Se det positiva i det hela! Tänk så mycket annat jag kan hinna med!  Exempelvis så har jag faktiskt skrivit en sång. Christian här på jobbet fick nämligen en liten Alvin för drygt en vecka sedan och innan han ens var född småpratade vi lite om vad som sjungs vid ett dop. (Händelsen inträffade under vår dagliga stund med stretch-övningar, inte alla kontorsråttor som har tid med sånt - aha! 1 poäng för slött arbete) Christian utbrast också, när han kom på att jag hade sjungit vid något tillfälle,  " Ameäh! Då kan ju du sjunga på dopet!!" Jao, det skulle jag väl kanske kunna, sa jag lite småförsynt. Så spekulerade vi medan vi sträckte upp armar och ben och kom fram till att "Trygga räkan" och "Det gåtfulla folket" nog var rätt vanliga, men, njae, det kändes liksom inte helt hundra... Istället för Aftonbladet  då på eftermiddagen blev det Google med sökande på dop och lämpliga sånger. Nu ska jag bara börja med att säga att jag inte är ateist. Jag kan filosofera en del om religion och tro. Det var bara en känsla då jag fick då jag ögnade igenom populära sånger vid dop, att så hiiiimla mycket  "Gud har Dig i sin famn" och "var aldrig rädd, Han finns hos dig", heela tiden. Vad hände med mor och far och att uppmärksamma kärleken i den egna faktiska familjen...? Så jag skrev en egen = ) Så var det gjort. En ny dopsång helt enkelt... skriven med Alvin i åtanke. Så satt jag här på kontorsstolen i fredags och sjöng den lite försiktigt för mamman och pappan som stod intill med den lille sovande i famnen och så sa dem - Vi ringer när det är dags för dop.

Titt vad man kan få kreativitet över till när de vanliga arbetsuppgifterna tryter.