Det är visst fördelaktigt att vara född på våren. Det sa de på Nyheterna häromdagen och meddelade att vår-barnen är de mest höginkomsttagande människorna. Tidigare har jag också hört att barn som inte har gått på dagis hamnar efter i utvecklingen. Dessutom att barn som inte har fått amma har sämre förutsättningar i livet. För alla vet ju att det är så mycket gottigheter i bröstmjölken som man blir både klok och stark av. Då lägger vi ihop detta och konstaterar att jag måste vara en riktig stackars sate. Född i december, har inte ammat och inte gått på dagis. Går en fattig framtid till mötes och ligger efter både i den intellektuella och sociala utvecklingen.
Stackars alla nyblivna föräldrar som redan är oroliga över hur man ska ta hand om en unge. Då matas de med mängder av pekpinnar om hur de måste göra för om de inte följer alla konstens regler så kommer deras barn bli helt knas i huvudet! Akta er! ... Kära nån. Rädsla är det mest tacksamma att utnyttja hos människan. Men jag förstår inte vad någon tjänar på att skrämma upp på det här sättet? Det skapar ju inget annat än stress och prestationsångest över att vara den perfekta föräldern.
Jag tror inte att jag har blivit knäpp i huvudet. Men det är väl inget man upptäcker själv i och för sig. Fast om jag någon gång får barn så ska jag försöka att inte få panik och inte eftersträva att bli den mest högpresterande morsan. För hur kan en sådan hinna ha tid med sitt barn?
För exakt 2 år sedan idag tog jag körkort. Jag, körkort, 2 år. Vart tog den tiden vägen? Men den våndan glömmer man ju inte i första taget. När man gick och laddade för att själv klara av att ta alla beslut bakom ratten, ha koll på alla skyltar och regler och att det dessutom skulle sitta en nitisk man bredvid en och granska allt man gjorde. Usch. Jag kommer dock alltid ha en undran om min uppkörning. Om mannen som satt och bedömde min körning inte såg att jag körde med helljusen på i 30 min av mina totala 40 min? Det är ju ett skämt.
När jag själv upptäckte det övervägde jag att skrika rakt ut av ren chock, eller att blända av fort som satan och vara tyst som en mus och se allmänt oberörd ut. Jag valde det senare – slog till spaken och bländade av (i ren panik fast tyst), lallade lite, bad en snabb bön till Gud om att detta inte var min dödsdom och försökte se lugn ut. Det skulle nog klassas som en aning brist på uppmärksamhet att inte se den lysande symbolen mitt framför näsan som säger att "du bländar ihjäl varenda en du möter, bara så att du vet". "Bristande uppmärksamhet" är rätt dåligt i trafiksammanhang. Det hade man fått höra, ett. par. gånger.
Antingen var karln snäll eller så var han blind som jag. Kanske hade han vaknat på sin bättre sida just den dagen. Nog måste han ha sett det, men tack vare hans val att bortse från det gjorde han mig en stor tjänst. Befriade mig från ångesten och släppte mig att gå vidare. Det finns nog många människor som man har att tacka för för att de sett genom fingrarna lite ibland. Därmed inte sagt att herrn ville göra mig överlycklig över det hela. Nej när jag hade parkerat och det hela var över sa han något i stil med att "det här var ju inte perfekt". Många fula ord hann gå runt i mitt huvud tills karln säger att körningen trots allt är godkänd. Äääh "Va?" "Klarade jag det?" Sedan gick jag ut ur bilen och min körskolelärare sa att "Ja då kommer vi ju aldrig att ses igen". Muntergöken nummer ett. "Nej, det kommer vi väl inte" (Bevare mig väl!) Men tack för att du var en jädra satkärring ibland som pushade mig ända in i mål.
Idag har jag plaskat på badhuset. Som en osmidig valross som har nuddat land men har kul ändå. Jag har aldrig varit någon vidare fisk men låtsas så gott jag kan. Idag mest för att försöka vara ett föredöme för brorsdottern och kunna säga att "Det är inget farligt!" Vi har simmat i grottor och genom strömmar, tränat på att doppa huvudet och suttit och bubblat i en varm bubbelpool. Men inte kan man påstå att vi och hennes föräldrar var ensamma precis. När jag öppnade dörren till damernas omklädningsrum var det som att gå in i en vägg av nakna kroppar och tusentals ungar som klättrade på skåpen av iver att få komma i bassängen. Herregud. Ska vi få plats här?
Jodå det fanns plats för våra rumpor också och även om det var kö till duscharna så plumsade vi i badet till slut. Min kära svägerska kom senare fram till en fin insikt mitt i all trängsel. När vi hade suttit och fikat, halvnaken som man är mitt bland alla andra bad-människor, så sa hon filosoferande: "Jag har tänkt på nu att.. Gud vad olika vi alla ser ut". Ja, vi ser väldigt olika ut. När man faktiskt ser sig om. Det är mulligt och gulligt, platt och skalligt, kurvigt och krokigt, tunt och hårigt. Det finns päronformer, bananer, sparrisar, stora och små meloner, hängiga och slängiga, fylliga, slanka och säckiga, och så de gamla små gråhåriga russinen som simmar fram på ålderns höst så fridfullt. Men vart finns alla människor som ser ut som "alla gör"? Så som man "ska" se ut? Så som alla andra ser ut utom jag? Ja ni.. Vad är det för skitsnack egentligen? Vad är det för ideal som alla bantningsmetoder, dieter och träningsprogram strävar efter? För när jag ser mig omkring i badhuset, så är det precis såhär verkligeheten och den äkta människan ser ut. Det finns inga skavanker. Det är ju bara vi.
Nu är vi inne på ett nytt år. Kanske händer det något du aldrig hade kunnat ana. Något som du har väntat på som äntligen kommer att ske. Eller något som det än så länge är tur att du inte vet. Har du några förväntningar? Aftonbladet ställde den frågan till många olika personer, mer eller mindre kända eller okända, och i mitt slöa läsande ögnade jag igenom svaren. Jag tycker nämligen att det är rätt så intressant hur människor väljer att ha nyårslöften eller att ha en specifik önskan om att något särskilt ska hända just det här året. Men vet ni vad de allra flesta önskade? Jo, "Att nästa år ska bli bättre än förra".
Att nästa år ska bli bättre än förra... Vad var det för fel på förra året undrar man ju då? Har de någon särskild anledning till att nästa år måste bli bättre?
Eller är det människan i ett nötskal som bara vill ha mer och mer. Bli lyckligare, mer förälskad, rikare?
Till alla er som önskar att det här året ska bli mycket bättre än det förra undrar jag vad ni har i jämförelse med vad andra inte har. Vad är det som skulle göra att nästa år skulle bli så mycket bättre?
Själv är jag väldigt glad om det här året blir lika bra som det förra.
Idag har jag fått reda på att min morbror är vindögd. Det har jag aldrig märkt. Och mormor och morfars granne som de allt som oftast stör ihjäl sig på och som jag har hört talas om i alla tider, är ingen mindre än mormors KUSIN. What!? Vad är detta? Det får mig att tänka på hur mycket det är runtomkring en som man inte vet. Antagligen massor. Både för att man själv är blind för omvärlden (som när man kommer hem till någon och frågar om de har satt upp en ny tavla och det visar sig att den alltid har suttit där) men också för att folk antar att man vet saker helt enkelt. Sådant man borde ha hört vid något tillfälle någon gång.
Fast det gör inget att man inte ser allt, eller har koll på att mormors granne är hennes kusin. Hur skulle man någonsin kunna ha koll på allt ändå? Att överraskningar som har funnits där hela livet "plötsligt" dyker upp, ja så är väl livet. Fullt av nya insikter hela tiden. Stora som små, även om det inte är på samma sätt som när man var liten förstås, som för barnen som upptäckte att 22 pärlor är lika många vare sig man börjar räkna framlänges eller baklänges. Men hur gammal man än blir så kommer man förmodligen att lära sig något nytt varje dag både av andra och av att själv ha sett något.. Dessutom kan jag ju aldrig veta allt som försiggår inne i någon annans huvud. Om jag visste det, hur skulle jag då hitta något att prata om? Den dagen jag påstår mig veta vad personen jag pratar med redan kan och vad den kommer att svara, ja då kan jag ju lika gärna hålla käften.
Det är tur, och fascinerande, att man aldrig kommer lära känna någon så väl att det inte längre finns något att prata om. Det är väl ändå lite roligt att man hela tiden kan få veta något nytt om sin allra närmaste omgivning? Vem vet, min brorsa kanske har 11 tår? Jag har då aldrig dubbelkollat...
Förra sommaren satt jag och Alice tysta i bilen. Vi väntade på att farmor skulle handla ett par saker inne på ICA. Hon var 4 år då och satt och tittade ut genom bilrutan. Plötsligt frågar hon mig: - ”Fia, varför ramlar man inte ner när man har kommit till himlen?”
Vad svarar man på det? ”Jo men du har väl hört om änglar..?” sa jag. Ja det hade hon ju. Så vi pratade vidare om att det. ”Jag undrar hur det ser ut där, säger Alice. Undra hur deras hus och BILAR ser ut!?” säger hon och skrattar. ”De måste ju också ha vingar!” Så pratade hon om deras hästar de har haft på gården som har varit sjuka och är i himlen nu. Sedan kommer hon på att det måste gå jättebra att gunga gungbräda i himlen. Och så säger hon:-”När du och jag är i himlen Fia, då ska vi gunga gungbräda.”Ja, det ska vi, sa jag och fick nästan tårar i ögonen medan hon log och såg alldeles nöjd ut. Sedan var det samtalet slut.
Imorse vid frukostbordet kom himlen upp igen då vi pratade om vilka hästar som fanns och hade funnits i deras stall och hon sa med en väldig gäldje att det är så himla många som hon kommer att träffa i himlen! Men också att det var suuperlång tid kvar. Sedan pratade hon vidare om något annat. Det är tydligt att hon ännu inte vet vad döden faktiskt innebär, men jag tror att den dag hon förstår det, så har hon sin egen bild av döden och himlen med sig.
Men jag tror som Alice. Att vi möts igen.
Gå och mys med era kära nu, det är det enda viktiga med julen.Och oj vad mysigt det är att klä granen med någon som är så glad och förväntansfull över att det är julafton imorgon så att det lyser i ögonen!
På bion igår kväll var jag laddad till tusen inför The Hobbit. Hoppade nästan upp och ner i min stol under reklamen. Alla i salongen lutade sig gott tillbaka i sina 3D-brillor när det var dags. Så börjar 3D-grejen och jag börjar fundera på om jag satte på mig glasögonen för tidigt? Fast alla andra har ju också på sig.. jag tar av och på igen för att se om det blir någon skillnad, men jag känner mig fullkomligt vindögd både med och utan glasögen! Ser trippelt av allt! Alla vrider och vänder på sina glasögon, börjar flina och vända sig om över raderna för att fråga hur det går för dem med deras syn? Nej, det var ingen som behövde känna att bara den var dum i huvudet. Det skrattades gott och en kille hoppar ut för att berätta om det lilla missödet till personalen. Så blev det helt svart en stund och fnisset och sorlet gav en lite mysig stämning där inne i vår salong.
För ett par veckor sedan hamnade jag också på ett tåg där loket gick sönder efter 400 m, så att man fortfarande såg stationen vi lämnat. Därefter följde en väntan på ca 1 tim innan vi kunde rulla iväg. Sedan vid första stoppet 10 min senare behöva vi stå stilla 30 min igen... Suck och stön från alla håll men också skratt, ja vad kan man göra? Denna gång stod vi stilla för att.. de inte fick upp dörrarna på tåget. Ha! Vilken god stämning det var i min vagn. Och jag skojar inte, folk skrattade och var allmänt sarkastiska, "vad kan INTE hända när man åker tåg med SJ?" Började fundera över vad som kunde hända härnäst? Dörrarna fryser fast så att ingen kommer ut? Lokförarens har försvunnit och vi behöver vänta på en ny?
Det är ändå rätt så roligt att se hur udda grupper, som den i biosalongen, eller den i vagn nr 5 på tåget, lyckas få fram en härlig stämning utifrån ett oväntat missöde. Det kunde ju varit värre, det är ju lite komiskt ändå. Så finner man sig i situationen och ler åt det. Och man får väl säga att det ändå var tur att ingen på tåget led av klaustrofobi den där gången! Så att vi skulle få någon som började springa fram och tillbaka i gången och gapa för att de inte kunde komma ut, men lugn bara lugn! Det ordnar sig snart. SJ har koll..
När jag satt så förnöjd och smuttade på mitt vin i tisdags kväll och firade att jag gjort klart plugget före jul, så passerade tydligen vår deadline för att skicka in vår redovisning. Det var väl en aning ironisk? Att jag satt där i lugn och ro medan tiden passerades, färdig med min presentation men jag hade antagit att den skulle skickas in dagen därpå.
Det här är inte första gången som jag hittar på en egen tidpunkt i mitt lilla ärt-huvud. Det finns flera som kan intyga att jag har hittat på egna tider. Åkt till skolan och lyckats slänga mig ur bussen på första bästa hållplats för att det har visat sig att vi inte börjar kl. 8.30 som jag tror utan kl. 11. Jaha.
Saken är den att det känns ju så onödigt att kolla upp något man redan vet. Varför dubbelkolla något som man redan har koll på? Helt onödigt. Ni som tror att jag är stressad och att det är därför jag snurrar ihop saker, kan jag lugna direkt och säga att så är det inte, det är tvärtom. Jag är alldeles för avslappnad. Tänker att saker löser sig... Det är väl i och för sig ingen dålig egenskap? Men jag borde nog inse att det sjätte sinne som jag verkar tro att jag har, INTE fungerar. Det kan vara en god idé att börja kolla på scheman och framför allt tider för deadlines lite mer noggrant. Ett rimligt nyårslöfte. Kursledaren var dock snäll såhär för jul och tog emot min uppgift några timmar för sent. Det löste sig nog den här gången med.
Det kan vara väldigt svårt att räkna till 22 stycken pärlor… Men framför allt är det jättekonstigt att det är lika många pärlor om jag räknar dem igen fast från andra hållet. Eller om jag börjar räkna från den största pärlan…det är fortfarande 22 stycken! Om man är 5-6 år är det här rena trolleriet. Det lyser i deras ögon av fascination. Så. Himla. Söta. Man fick bita sig i kinderna för att inte brista ut i skratt när de för tredje gången skulle kolla hur många det var, om de nu började med ”den där” pärlan istället. Det säger en del om hur mycket som måste vara fullständigt magiskt för barn. Vilka upptäckter de måste göra hela tiden.
Nu ska jag snart iväg och redovisa om den här matematikdiagnosen. Sedan är det jullov gott folk.
Vart jag ska börja? Mina skrivar-fingrar har börjat klia som satan och någonstans måste jag göra av det. Jag har inte bloggat på 1,5 år och nu känner jag för det igen. Vi skippar resumén, det har förstås hänt massor sedan senast men vi börjar från, NU.
Vet ni en sak? På måndag är det julafton. Har det inte gått fortare det här året än vad det någonsin har gjort? Jag har köpt EN julklapp, nästan två men känns alldeles lagom. Visst blir man stressad av alla som hetsar om alla tusen triljoner tusen saker som ska göras innan jul? ”Ja men snälla du annars blir det ingen jul!” Nej, det kanske är så, om man inte ”gör” julen så kommer den aldrig.
Lite knäck, tända ljus, lugn och ro, värme och familj, det är jul. Om jag någon gång får barn och familj undrar jag hurdan jul-morsa jag är en vecka före julafton? Fast just det, jag ska ju bli lärare så jag utbildar mig till ”gå in i väggen” som någon sa. Så jag kommer nog sitta helt apatiskt still i en gungstol på julafton när jag är 35 år. Det blir ju lugnt och skönt.
Som straff för att jag var bakis igår (en torsdag!) och inte hade gjort något vettigt överhuvudtaget för hem och hushåll fick jag blankt nej på frågan om jag kunde ha bil idag. Så snart ska jag promenera ut i regnet till bussen. Det blir uppfriskande. Ett paraply ska man väl förhoppningsvis kunna skrapa fram.
För övrigt är det rätt fint att vara hemma. Det är sommar på riktigt med äkta ledighet. Imorgon ska jag, Anna o Kacka också göra en sommarens insats. Nämligen ta med oss fioler, nyckelharpa, dragspel, gitarr och sångröster för att bege oss mot gammelmormor och hennes kamrater på Hallegården. Där ska vi ta en stund och spela och sjunga lite för dem! Det ska förhoppningsvis bli ett uppskattat inslag under eftermiddagen :)
Så var det slut. Allt är inlämnat och igår klarade vi oss igenom den slutliga storredovisningen! Det gick jättebra så det var skönt att komma i mål :)
Men nu vill jag inte riktigt vara med mer. Slut-ölen är tagen och inget annat än städning och tömning återstår. Blä vad tråkigt. Samtidigt är det faktiskt sommarlov nu och det blir en härlig tid, det finns massor att se fram emot som väntar! Efter lovet blir det jättekul att komma tillbaka också, så då har man något att se fram emot istället för att bara tycka att det är tråkigt att sommaren ska ta slut! Man skulle önska att man kunde få ha allt och alla man ville på samma ställe. Det vore helbäst.
Dags att börja pryla lite med grejorna och sedan blir det faktiskt...föreläsning. Otippat va? Jo, helt frivilligt ska jag följa med Ellinor när hennes homosexuelle vän ska hålla föredrag i samband med att det är Pride-festival och hbt-helg. Det kommer vara jättebra tror jag! Ska bli väldigt intressant att lyssna till hans berättelse. Därefter kommer mor och far! :)
I skrivande stund borde jag i allra högsta grad ta tag i min sista uppgift här på skolan. Sitter och tänker väldigt ihärdigt på att jag borde det. Mmm...... Men jag har ingen lust!
Kräks nästan för tillfället av att sitta och titta på det jag redan har skrivit för sjuttioelfte gången. Elden i röven är alldeles för klen, skrivlusten i vekaste laget. Ögonen glor utan att se. Antagligen är jag alldeles för lugn och därför har inte den rätta paniken över att fixa den lilla slutknorren infunnit sig. Tiden går ändå inte ut förrän imorgon kl. 17 och i stooort sett, är jag klar. Typ. Då kan man ju tycka "men gör det sista då bara jävla slökorv" och det är ju en mycket klok tanke. Nästan så att jag tycker det själv nu när jag säger det.
Bara det att ju mer tänker på det så tänker jag "gud vad den här uppgiften INTE är kul". Så tråkig den är egentligen. Ämnet i sig är väldigt intressant och jag har sugit åt mig under föreläsningarna och av böckerna så det är synd att det inte kunde få större rättvisa genom två bättre frågor. Men men. Such is life. Ibland är frågor tråkiga men måste besvaras ändå. Nu ska jag ta mig en titt på skiten igen, och tänka - Oh! Va bra det här blir! Och sedan är det snart fika, mycket snart, för nu har jag dragit ut på tiden :)
Igår var vi på loppis förresten! Mysigt vimmel i Majornas kvarter!
Jag hörde precis på nyhetsmorgon att det inte bara är bra att äta en stadig frukost som man så säger utan att det faktiskt nu är vetenskapligt bevisat att det ÄR svinbra. Man blir tydligen både gladare och klokare och vad det var mer. Själv kan jag inte göra ett strunt innan jag gett magen sin behövliga dos på morgonkvisten men det har nog väldigt mycket med vana att göra och vad man förknippar med frukost. Är man inte sugen så förstår jag att det bara känns som något nödvändigt ont och något man tar i all hast bara för att, medan andras magar skriker av förväntan varje morgon. Pappa och jag hade alltid våramorgonrutiner som ena värsta ritualmänniskor. Framplockning kl 06.50 och om man inte sitter ner kl 7 är det något gravt fel. Vad har du gjort egentligen? Sedan satt vi en halvtimma med var sin del av tidningen tills vi packade ihop prylarna, borstade tänderna och åkte vid halv åtta. Morgonrutiner klingar gott. En stabil start på dagen vill jag tro. Dock måste jag öva på att vara lite mer effektiv där i det sista med att plocka ihop det jag ska ha med mig och göra mig heeelt klar för att gå till bussen. Där blir det allt som oftast en aning stressigt och jag vet inte hur många gånger jag har gått frenetiskt fort eller småsprungit sista meterna till bussen även om jag haft världens mest lugna morgon dessförinnan. Något att jobba på, indeed. Så NU ska jag göra mig klar här!
Vi hade bestämt att det skulle bli en bra sista lördagskväll här i Göteborg. På onsdag är det sommarlov och de flesta sticker åt alla möjliga håll. Tack slumpen som gjorde att vi fick vår nollegrupp och goa gäng! Första dagen i aulan - "Alla ni som sitter på rad fyra är en grupp". Jaha. Så tittade man sig runt lite för att se vad det var för ena man hade hamnat med... - Det bästa gänget blivande lärare. Kunde inte blivit bättre. Och fastän vi går i olika klasser är vi nollorna sedan första dagen.
Igår samlades vi dock inte enbart för en sista fest innan sommaren utan också av en tråkig anledning, nämligen att vår mamma, fadder Liza, ska flytta ifrån oss till Karlstad. En hejdundrandes utflyttningsfest blev det! Samtidigt som vemodet plötsligt kikar fram. Det fälls en tår och sedan bestämmer man att, nej! Nu vi ska ha KUL! Och kul hade vi :)
Härligt att sista lördagen blev livad som man hoppats. Det sitter fint i minnet tills man återsamlas i höst! :) Nu känns det dock som en evighet till dess. Sommardagarna tenderar emellertid att gå förbi i all hast med sina trevligheter och tillbaka här den 1 sep, önskar man kanske att inte tiden gått så ruskigt jäkla fort.
Aja, var glad här och nu så kommer resten senare. Tack för den här sista helgen på vt-11!
Kära hjärtanes vad jag har sovit ikapp inatt! Jag trodde knappt mina ögon när jag vaknade kl. 10.40 idag!!! Trodde knappt att det var möjligt. Jag har sovit i nästan 11 timmar. Shit. Fast det behövdes efter denna dåliga sömnvecka, gud så skönt! Och nu har jag dessutom laddat med både gröt och äggröra. Det är ju lördag, och jag tror nog att jag ska börja plocka lite i skåp och hyllor och börja småstäda lite inför utflyttningen på fredag. (Bäst att ta det värsta innan morsan kommer hit och ifrågasätter hur jag "kan ha dä så hääär!") Lite damm i hörnen här och där kan det ju tänkas vara kanske.
Utflytt känns INTE kul. Men det ska bli gjort och i höst blir det något annat. Som Sarah i basgruppen alltid säger med sin brytning - "det ska bli bra", inte "det blir bra". Jag tycker det låter så sött :) Det ska bli bra.
Nej vet ni vad? Idag har vi haft redovisat våra projekt och bildspel i klassen och efter omröstningen så VANN min grupp.
Det innebär att vi är en av 11 grupper som blivit framröstade att redovisa för 340 lärarstudenter nu på onsdag! Hej o hå! Det är alla vi som nu har läst samma kurs. Det var riktigt länge sedan måste jag säga man hade något slags framträdande eller uppträdande att känna någon nervositet inför, men nu kittlar det ändå lite i kistan vid tanken att vi tre ska redovisa i en aula där så många kommer att vara närvarande. Men häftigt! Det var ju kul att vi vann! Framför allt glad blev jag för gruppmedlemmen Sarahs skull för hon blev verkligen SÅ himla glad över att vi vann! Det var så roligt att se henne! :) Vinnare är gruuuupp....6!! Wohooo - skriker Sarah och flyger upp från stolen! :D Hela klassen smittades av hennes lycka och skrattade gott! Jag kan förstå att det känns alldeles särskilt roligt för henne som afrikanska att få presentera något som ligger så varmt om hjärtat. Så på onsdag står vi där framme! Det ska bli kul, man ska utmanas, det är bra :) Luuugn bara lugn.
Tänk va barnsligt förtjust man kan bli över att hitta något fint - till råga på det är det ett fynd! Efter second hand-rundan idag är jag förtjusande nöjd. Hittade nämligen en röd- och vitrutig långkjol som går till midjan med knappar av trä ända ner till fötterna, så nu - vill jag ha kjol-och solväder!! Det är väl på tiden, det har ju för fasiken varit svinkallt om man tänker på att det är juni med start på sommarsäsong nästa vecka. Men en superfin dag har det varit. På alla sätt och vis.
För övrigt är det ett år sedan jag kom hem nu. ETT ÅR. Det känns som en oändligt lång tid, samtidigt som jag minns det så detaljerat att det kunde varit igår. Sista långa kvällen som inte fick ta slut...och ha skjutit upp att in i det sista packa mitt i natten. Tömma rummet tills det var ekade och sätta sig i bilen med fullkomligt söndergråtna ögon. Fy . Fan . Vilket helvete det var. Tårarna tog aldrig slut, ingenting hjälpte.
Tid var det enda. Äntligen har man fått någon slags distans och det känns att det är ett tag sedan. Jag är så glad att jag är där jag är nu och vill inte för något i hela världen vrida tillbaka klockan för att genomlida skiten igen. Och perioden som följde efter. Jag kan dock förundras över hur mycket tiden i Nottingham för alltid kommer att prägla en.
Windy och Mikes livsfilosofi kommer alltid att värma gott i hjärtat :) och vilket enastående hippie-hus vi levde i! Sju ankungar i ett gammalt akvarium i tv-rummet, fyra gläfsande hundar runtom stackarna (eller tre, för gammelgubben Dr. Konstig var inte så intresserad av de små pipiga liven). Vi hade höns i en minimal bur på den minimala innergården som var så envisa att man bara ville skjuta ner dem. Plus att en skulle gå och dö när vi var hönsvakter så att vi fick fiska upp den med en kratta. Samtidigt fick vi peta ner en annan som vägrade gå in i deras lilla hus när det var läggdags och det var meningen att de skulle krypa till kojs för natten. Hönan som istället hoppat upp uppepå staketet, tyckte att man var fruktansvärt besvärlig som petade på henne, flaxade ett besvärat litet flax och satte sig till rätta, flyttade på sig ett uns vid nästa pik eller flög upp ett högre snäpp. Höööönjäävel!! sa Fia då. Jag hade lust att bara dänga kratten hårt i skallen på puckot. Jag kommer ihåg att jag höll i krattan samtidigt som Anna höll på att bokstavligen DÖ av skratt! Haha :) Sedan fick hon också veva lite med krattan och vi skrattade två åt spektaklet.
Till huset kom ju ständigt män på besök för att få sitt hår nyklippt precis intill vårt köksbord där man samtidigt satt och käkade - tja tja :) Så hade vi ju en marijuana-planta i köket också (det kanske jag inte nämnt förresten? För att inte oroa mina föräldrar men nu har det ju gått ett år och det är väl preskriberat?) I kollektivet hade vi också en pollack som efter en tid föste in alla gafflar, knivar och skålar till sitt rum för att han inte pallade att diska. Till slut var kökslådorna och skåpen så tomma att vi andra knappt hade något att äta på så grejerna var tvungna att eftersökas. Husägaren Windy gick på jakt och hittade all sköns bråte inne på pollackens rum (öppnat smörpaket, brödskivor, konserver och annat smått och gott i denna lilla fristad) - Han gömde sig en dag bakom köksdörren också när Windy och Mike kom hem. Ehh... "hello", sa Windy. Åh, jag blir full i skratt bara jag tänker på det! Haha!
Så himla mycket sjukt roligt det var. Man skulle ha skrivit detaljerad dagbok över alla tokigheter hemma och på jobbet så hade man fått till en hel bok av lustiga händelser, nattläsning för resten av livet. Gud vad jag kan sakna allt ibland. Allt allt allt :) Men det finns ju ändå där på något sätt. Det är kvar men på ett annat sätt än idag för ett år sedan. Det är jag väldigt väldigt glad för :)
Ödet. Jag tror fan på ödet. "När som livet kännes mörkt och grått och trist" - så kommer det något ljus i tunneln. Trots allt. När man är jordens mest töntiga självömkande person behöver man ett slag i huvudet som påminner en om att – DU har inte ett PISS att klaga över, så HÅLL TYST för fa-an.
Jag vet. Förlåt. Jag ska hålla tyst. Även om jag oroar mig för att inte hitta lägenhet till hösten, bli pank, bli kuggad för att ha refererat fel i våra inlämningsuppgifter och behöva göra om, eller för att jag inte somnat som en normal människa på flera dagar. Tröttsamt. Blä. Och FY vad jag är negativ. Min stackars mor ringde förut när jag satt i en djup negativ bubbla och fick lyssna till skiten. Stackarn. Men vad vore man för varandra om man inte lyssnade till varandras skit ibland. Ingen är mer än människa. Så mycket tankar i onödan, till ingen nytta. Om man bara kunde slänga bort skiten. Gå till komposteringen, leta upp containern med skylten ”destruktiva tankar” - slänga i dem och gå lättad därifrån. Gud va skönt.
Nu har jag gjort det och samtidigt blivit påmind om att jag inte har ett PISS att klaga över. Och mamma, vad du är fin. Ibland behöver vi bara få det ur oss. Nästa gång tar jag din.
Nu ska jag ut och springa. (Trots att det blåser som ett svin!!!!)
Har precis sett på fyran om konservativa, gammelmodiga, konstiga, föräldrar i England som i sin enfald skickar iväg sina små 5-åringar till internatskola. De gråtande barnen i saknad får försöka finna sig i den nya situationen där alla ansikten är okända med vetskap om att det inte hjälper att gråta. Mamma kommer inte att komma hit men jag ska vara kvar.
Jag blir UPPRÖRD. Något så otroligt upprörd.
Hur kan någon tro att det är så man får ett barn att bli en god och trygg individ? Att de blir starka och sympatiska? När de närmaste överger en och säger att "Du ska vara här nu. Du ska bli en duktig flicka. Mamma vill dig bara väl". Jääävla dioter säger jag bara. Punkt.
I vårt projektarbete där vi nu lagt upp ett temaarbete för mellanstadieelever har vi lagt tyngden på etik, medmänsklighet och förståelse för andra människor som pelare i social hållbar utveckling. Eleverna ska få dansa afro-dans, laga afrikansk mat, dreja, trumma på musiklektionen, sjunga traditionella sånger till afrikanska tongångar, brevväxla med afrikanska barn och få insyn i ett annat sätt att leva.
Man blir inte trygg ensam. Jag kan inte själv lära mig och känna vad empati innebär. Jag kan inte förstå, utan att få chansen att fråga, och hur ska jag förstå hur mamma tänker, om jag är 5 år och hon aldrig finns där när jag gråter och ber om och om igen att - det enda jag vill är att få komma hem. Hur ska jag förstå det?
Ni hade gärna fått se bildspelet till det lilla Afrika-arbetet vår lilla trio har knepat och knåpat ihop men riktigt så teknisk har jag visst ännu inte lyckats bli att jag kunde bjuda på det. (Den som vet kan gärna få informera så ska ni få se det) Glada trygga ungar vill vi ha som känner för andra, men man kan bara göra sitt bästa för att försöka ge dem medlen till att hitta den vägen själva.
Här har vi ett par bilder som ingår i "videon" vi redovisar på fredag :)
