Jag blev så illa berörd igår när jag pratade med Anna som berättade om hur det gick till när hennes rumskamrat blev nedslagen och rånad i tunnelbanan i Oslo i fredags kväll. Klockan var bara strax efter åtta och det var nog mycket folk i rörelse på gatorna, men DÄR, just då, var hon ensam. Precis det man fasar för hände henne, man säger hela tiden att man aldrig ska gå själv, gå inte själv, vad du än gör så gå inte själv.

Hennes fysiska tillstånd är under omständigheterna helt okej men... den rädslan... Den kommer ju naturligtvis att sitta där den sitter.. länge länge...kanske alltid...  

Man borde vara medveten. Men när någon sådant här händer, får man upp ögonen och tänker till igen, på det man redan vet...egentligen.. Det är helt.. fruktansvärt. Det finns sådana jävla idioter...  

Nu har jag precis tittat på lördagens avsnitt av "Så mycket bättre", ännu ett sådant här möte-med-människor program som jag tycker om, och där var det då Thomas Di Levas dag. Säga vad man vill men där har vi i alla fall en omåttligt kärleksfull människa som aldrig någonsin skulle slå någon.


Så mycket bättre när vi är tillsammans