fiaelisa

Tänk va barnsligt förtjust man kan bli över att hitta något fint - till råga på det är det ett fynd! Efter second hand-rundan idag är jag förtjusande nöjd. Hittade nämligen en röd- och vitrutig långkjol som går till midjan med knappar av trä ända ner till fötterna, så nu - vill jag ha kjol-och solväder!! Det är väl på tiden, det har ju för fasiken varit svinkallt om man tänker på att det är juni med start på sommarsäsong nästa vecka. Men en superfin dag har det varit. På alla sätt och vis.

För övrigt är det ett år sedan jag kom hem nu. ETT ÅR. Det känns som en oändligt lång tid, samtidigt som jag minns det så detaljerat att det kunde varit igår. Sista långa kvällen som inte fick ta slut...och ha skjutit upp att in i det sista packa mitt i natten. Tömma rummet tills det var ekade och sätta sig i bilen med fullkomligt söndergråtna ögon. Fy . Fan . Vilket helvete det var. Tårarna tog aldrig slut, ingenting hjälpte.

Tid var det enda. Äntligen har man fått någon slags distans och det känns att det är ett tag sedan. Jag är så glad att jag är där jag är nu och vill inte för något i hela världen vrida tillbaka klockan för att genomlida skiten igen. Och perioden som följde efter. Jag kan dock förundras över hur mycket tiden i Nottingham för alltid kommer att prägla en.

Windy och Mikes livsfilosofi kommer alltid att värma gott i hjärtat :) och vilket enastående hippie-hus vi levde i! Sju ankungar i ett gammalt akvarium i tv-rummet, fyra gläfsande hundar runtom stackarna (eller tre, för gammelgubben Dr. Konstig var inte så intresserad av de små pipiga liven). Vi hade höns i en minimal bur på den minimala innergården som var så envisa att man bara ville skjuta ner dem. Plus att en skulle gå och dö när vi var hönsvakter så att vi fick fiska upp den med en kratta. Samtidigt fick vi peta ner en annan som vägrade gå in i deras lilla hus när det var läggdags och det var meningen att de skulle krypa till kojs för natten. Hönan som istället hoppat upp uppepå staketet, tyckte att man var fruktansvärt besvärlig som petade på henne, flaxade ett besvärat litet flax och satte sig till rätta, flyttade på sig ett uns vid nästa pik eller flög upp ett högre snäpp. Höööönjäävel!! sa Fia då. Jag hade lust att bara dänga kratten hårt i skallen på puckot. Jag kommer ihåg att jag höll i krattan samtidigt som Anna höll på att bokstavligen DÖ av skratt! Haha :) Sedan fick hon också veva lite med krattan och vi skrattade två åt spektaklet. 

Till huset kom ju ständigt män på besök för att få sitt hår nyklippt precis intill vårt köksbord där man samtidigt satt och käkade - tja tja :) Så hade vi ju en marijuana-planta i köket också (det kanske jag inte nämnt förresten? För att inte oroa mina föräldrar men nu har det ju gått ett år och det är väl preskriberat?) I kollektivet hade vi också en pollack som efter en tid föste in alla gafflar, knivar och skålar till sitt rum för att han inte pallade att diska. Till slut var kökslådorna och skåpen så tomma att vi andra knappt hade något att äta på så grejerna var tvungna att eftersökas. Husägaren Windy gick på jakt och hittade all sköns bråte inne på pollackens rum (öppnat smörpaket, brödskivor, konserver och annat smått och gott i denna lilla fristad) - Han gömde sig en dag bakom köksdörren också när Windy och Mike kom hem. Ehh... "hello", sa Windy. Åh, jag blir full i skratt bara jag tänker på det! Haha!  

Så himla mycket sjukt roligt det var. Man skulle ha skrivit detaljerad dagbok över alla tokigheter hemma och på jobbet så hade man fått till en hel bok av lustiga händelser, nattläsning för resten av livet. Gud vad jag kan sakna allt ibland. Allt allt allt :) Men det finns ju ändå där på något sätt. Det är kvar men på ett annat sätt än idag för ett år sedan. Det är jag väldigt väldigt glad för :)