Har precis sett på fyran om konservativa, gammelmodiga, konstiga, föräldrar i England som i sin enfald skickar iväg sina små 5-åringar till internatskola. De gråtande barnen i saknad får försöka finna sig i den nya situationen där alla ansikten är okända med vetskap om att det inte hjälper att gråta. Mamma kommer inte att komma hit men jag ska vara kvar.

Jag blir UPPRÖRD. Något så otroligt upprörd. 

Hur kan någon tro att det är så man får ett barn att bli en god och trygg individ? Att de blir starka och sympatiska? När de närmaste överger en och säger att "Du ska vara här nu. Du ska bli en duktig flicka. Mamma vill dig bara väl". Jääävla dioter säger jag bara. Punkt.



I vårt projektarbete där vi nu lagt upp ett temaarbete för mellanstadieelever har vi lagt tyngden på etik, medmänsklighet och förståelse för andra människor som pelare i social hållbar utveckling. Eleverna ska få dansa afro-dans, laga afrikansk mat, dreja, trumma på musiklektionen, sjunga traditionella sånger till afrikanska tongångar, brevväxla med afrikanska barn och få insyn i ett annat sätt att leva. 

Man blir inte trygg ensam. Jag kan inte själv lära mig och känna vad empati innebär. Jag kan inte förstå, utan att få chansen att fråga, och hur ska jag förstå hur mamma tänker, om jag är 5 år och hon aldrig finns där när jag gråter och ber om och om igen att - det enda jag vill är att få komma hem. Hur ska jag förstå det?

Ni hade gärna fått se bildspelet till det lilla Afrika-arbetet vår lilla trio har knepat och knåpat ihop men riktigt så teknisk har jag visst ännu inte lyckats bli att jag kunde bjuda på det. (Den som vet kan gärna få informera så ska ni få se det) Glada trygga ungar vill vi ha som känner för andra, men man kan bara göra sitt bästa för att försöka ge dem medlen till att hitta den vägen själva.

Här har vi ett par bilder som ingår i "videon" vi redovisar på fredag :)