Imorgon bitti kommer nog en lite nostalgisk känsla infinna sig. Alla vi som blev lärarstudenter den 19 jan ska åerigen samlas i den aula vi samlades i för allra första gången. Den morgonen pirrade det i många. Många var precis inflyttade och kände knappt någon. Jag kände ingen men var förvånansvärt lugn och bara lagom förväntansfull. Förstod inte varför folk var nervösa men tyckte förstås att det skulle bli spännande att se vad det var för andra typer som ville bli lärare.

Nyligen hemkommen från 2 veckor i Florida, precis hitkörd kvällen innan, in med några väskor i rätt lägenhet och jag borde ha varit fruktansvärt tankspridd. Men nej. Jag hade antagligen inte hunnit reflektera alls över att jag nu faktiskt skulle bli student och att livet skulle få en annan rivstart. Helt uppe i allt annat som föregått sista tiden togs det här som ännu ett litet äventyr. För jag sov bekymmersfritt som en stock den natten.

Tack vare min personliga guide Ellinor hamnade jag också rätt morgonen därpå och hon vinkade av mig där som en mor lämnar sitt barn på dagis! (Vilket alltid kommer att förvaras som ett väldigt fint första-dagen-på-universitetet-minne!) Ett par timmar senare, hade man blivit välkommen som student och sedan drog nollningen och hela fadderuttan igång! Mycket har hänt på två månader och imorgon är vi tillbaka i samma aula. Fast den här gången är ansikten bekanta och jag hittar dit alldeles själv...:)