Jag hörde för lite sedan en fascinerande episod berättas av en barnläkare som hade jobbat med cancersjuka barn i många många år. Han pratade om hur han genom alla år överraskats av dessa små barns förmåga att förstå vad de drabbats av. Att det var allvarligt.

Dessutom imponerades han av hur deras språkliga förmåga utvecklades så fort när de påbörjar sin behandling och under hela tiden, frågar och undrar och måste försvara sig genom att prata. Så berättar han om en gång när han skulle ta ett ryggmärgsprov på en liten 4-årig flicka. Han talar om för henne lugnt och sakligt vad de ska göra, att det går snabbt och inte är något farligt, att hon bara behöver ligga en stund på britsen så ska han ta provet och sedan är det över. Men hon har ingen lust att lägga sig. Hon blir inte arg eller så, utan "ska bara" göra en massa andra saker först... Så hon knallar runt och pysslar med saker i rummet.. tittar på det och det...går dit och dit...ska bara... Läkaren är tålmodig med 4-åringens alla bestyr men börjar till slut bli lite otålig. Efter ett bra tag ska hon bara gå på toa. Okej...

Sedan kommer hon ut, går mot läkaren och ställer sig ansikte mot ansikte mot honom, knappt 1 dm ifrån hans nästipp (alldeles för nära för det normalt sociala området), tittar in i hans ögon och säger - "Jääävla skitgubbe". Sedan går hon direkt och lägger sig på britsen. 

Då, var hon redo. Barn är inte dumma inte :)

Här har vi vår lilla tjej i familjen som vet precis hur hon vill att saker och ting ska gå till.