Nej, jag vet, det är år 2010 nu. Det betyder att det idag är exakt 1 år sedan vi flyttade till Notts, satt där på tågstationen och väntade förväntansfullt på grabbarna vi skulle bo med, och pirriga för vad de var för människor, och hur våra liv skulle bli i England. Jag kommer så väl ihåg hur det kändes... hur Anna plötsligt utbrast "Där är dom! Det måste vara dom! Jag känner igen dom från bilderna!" Och jag försökte att inte glo så dant innan de några sekunder senare kommer gåendes fram till oss och det är dags att ställa sig upp för att hälsa för första gången. Stämningen blev med ens lättsam och det kändes att det gick lätt att prata, fastän förväntningarna låg i luften och man var ovan att prata engelska utan att staka sig. När vi kommit till vårt nya hem bland radhusen av tegelsten, släpade vi upp vårt bagage in i vårt rum, tänkte "OJ VAD MYCKET MÖBLER" och hade ett ögonblicks "okej...men det blir bra det här.." 

Och DET blev det ju, minst sagt... :) Det blev välkomstmiddag och början till ett alldeles unikt kapitel i ens liv. Det kunde inte på något sätt ha blivit bättre. 

Våra. älskade. grabbar. Det är förstås med blandade känslor jag tänker tillbaka på den dagen, då livet tog sin början i Notts och allt vad det kom att innebära, MEN vad gäller "Windy & Mike" har jag kommit så långt att - leendena tar över tårarna. Ja det gör dem, de är många fler än tårarna :) Jag kommer alltid alltid alltid att vara oändligt tacksam för att ödet gjorde så att vi fick mötas och stärka varandra, förgylla varandras liv genom såå många skratt, men även tårar. Genom att prata och byta tankar om allt som berör oss - och bli vänner för livet.


Potpurri av "Kvartetten på 85 Beauvale road"
I think about you, I miss you, and I will always love you xxxxx

                    

Och det kommer att bli fler bilder av oss tillsammans. Det kan jag säga lika säkert som att Windy alltid kommer att ha ett varmt hjärta men vara heltokig, liksom att Mike alltid komma att vara omtänksam och ha ett djup med en särskild glimt långt in i ögonen, liksom att Anna och jag  kommer för evigt att ha dessa på höga piedestaler i våra hjärtan.