fiaelisa

Efter att ha sett en norsk tv-serie har jag återigen blivit påmind om den komiska norskan och framför allt, att de insisterar på att döpa generation efter generation till de fulaste namn de förmår sig komma på. Bara det att Hannas nästan jämnårige jobbarkompis i Bergen hette - Ole-Pål. Alla dessa märkliga formationer av dubbelnamn tar aldrig slut men ikväll har jag hört en utmanare.. (Trumvirvel..) Nämligen det alldeles gräsliga - Oddvar. Det var en bebis som hette Oddvar. Kära. nån. 

Språket i sig har ju dock otroligt många guldkorn. Mängder av söta och finurliga ord. Jag blev nästan lite ledsen nu sist jag var i Oslo och insåg hur mycket av min norska jag glömt sedan jag bodde min tid i landet. Ett minne som kom tillbaka till mig, var den gången jag lärde mig vad "lys-paere" var. 

Jag arbetar på i frukten och plockar bland de nyinkomna gröna varorna då en mycket gammal man med käpp hasar sig fram till mig. "Har ni lys-paere..?" frågar mannen försiktigt och med raspig röst. Jag är då väldigt ny i Norge men har åtminstone lärt mig att lys betyder ljus (att man har lyst hår t.ex.) och att paere är päron. "Jahaa... är det något särskilt päron du vill ha då..?" frågar jag gamlingen vänligt. Det måste ju vara någon ljusare sort alltså...men det har vi väl ändå inte, tänker jag... Han ser så fruktansvärt förvirrad ut att han varken vet vart han ska titta eller hur han ska förklara sig till mig. Jag tänker så det knakar och likaså gör han. Han stönar och det riktigt hööörs hur mycket han kämpar för att komma på något, nästan stammar fram - "Men... Lys-paere..?" säger han med ynklig röst, tittar på mig med stora ögon och pekar med svag arm mot belysningen i taket. DÅ fattar jag vad han vill ha. "Jaha!! Du vill ha glödlampor!! Ja men DET har vi vettu!" Stackars gamling mötte på en tokig svenska i matbutiken som inte fattar någonting. Men snart så, kunde han lämna affären med sina glödlampor : )