I köket här hemma finns nog ett av världshistoriens dummaste klockur. Jag var vaken inatt och hörde klockan i köket börja slå sina dova men klara slag. Det klingade en och två gånger och tre och fyra...och jag förstod genast att nu får den ett av sina anfall igen för klockan är absolut inte mer än max två. Lat som man kan vara i tv-soffan vid den tiden väntar jag en liten stund...33..34..35.. nej, nu får det väl ändå vara slut på ditt klingande snart va. Det verkar inte riktigt ligga i dess natur att sluta slå. Någon måste helt enkelt stoppa den när det blir sådär. Jag kilar ner och öppnar upp klockan och försöker få den att tystna genom att ta ett försiktigt tag om pendeln som vaggar fram och tillbaka. Den gnisslar lite motvilligt och så fort jag släpper den så slår klockuret ett friskt slag igen. Efter det 47:e slaget får jag tyst på den. Fasen vad nöjd jag var! Nu är det helt tyst och klockan står på samma tid med visaren strax efter halv 2. Den behöver bara bli uppdragen så är den igång snart igen den gamle galningen. 

Men jag tycker om den där tokiga klockan, trots att den får sina ryck rätt som det är. Den är gammal. Den har tickat under åren hos farmor och farfar. Den har sin historia och den lever sitt eget liv. Den kör på bara, på sitt eget vis. Man kan inte annat än le när man hör att den börjar slå och slå och slå... : )