Jag önskar att jag hade kommit längre, jag blir arg på mig själv när jag slinter. Men jag kan.. ännu inte le åt alla fina stunder. Jag försöker att bädda in dem, så att de får vara de vackra guldklimpar de är, som jag så småningom kan bära med mig. 

Det är godtroget att tro att man inte kommer att slinta, det klart att man gör....lite då och då...men så efter stark övertalning finner tankarna bättre vägar att ta, och även om de inte vill dit, så har de inget val, inget val.

Just nu förmår jag inget annat, än att sakna dig - något helt fruktansvärt. Sakna allt.




Dags att försöka styra tankarna