Det är alltid spännande att gå på stan med mor, av olika orsaker :) Ofta för att se hur stort tålamod jag har ibland, men också hur lång tid hon behöver för att göra vissa saker eller bestämma sig, det vet man aldrig. Min inställning idag var att vara en god och tålmodig dotter som skulle vara smakråd och kommentera och hjälpa till efter min bästa förmåga. Det räckte långt må ni tro! Efter att hon stått i provhytten typ 20 min och jag sagt att det såg skitbra ut på ca 57356 olika sätt (och jag menade verkligen att det var snyggt!) så skulle hon faktiskt köpa stassen! Under tiden hade jag själv provat en tröja som jag skulle köpa. Dessutom hade vi båda kommit överens om en slips som skulle passa far. Kanon! Kassan nästa! Gud så bra. (Fasen vad bra det gick för oss idag då!) Så går vi mot kassorna och jag ställer mig i kön. Mamma är lite disträ och tittar på smycken eller vad hon nu gör och det hinner komma en dam emellan oss. Äsch, jag står kvar här. Så har jag stått en stund och tittat framåt och sen när jag råkar snegla bakåt ser jag att kön har byggts på med ett antal fler personer men inte är det någon mamma där inte. Vart fasen har hon tagit vägen nu då?

Långt bort i lokalen står hon och pekar med huvudet och säger lite tyst (fast jag förstår vad hon säger) -"Jag går bara in och provar igen..." Meeen guuuuuud.. "Mm, okej, gör du det.. :)" Efter att expediten också intygat att det såg bra ut så är det till slut någon som går till kassan och kommer därifrån med sitt övervägda inköp! Jag har under tiden suttit i en fåtölj och bläddrat i tidningar, det var perfekt, det gjorde att mitt tålamod ändå höll sig kvar då det började sina. Jag höll mig rätt så förstående och sedan kunde vi nöjda lämna butiken! Lilla mamma :) Det gjord vi ju bra det där. (Men jag förstår varför jag gömde mig under klädsnurrorna som rastlös 3-åring!)