Anna och jag begav oss på upptäcksfärd igår för att utforska vad "Folkmusikfestival" i Linköping kunde tänkas innebära. Med GPS:en inställd lyssnade vi till tantens röst och höll på att hamna lite hur som helst innan vägen lyckligtvis pekade rätt! Väl framme möttes vi direkt av den härliga stämningen - där vimlade det av musiker, var och varannan människa gick och bar på instrument. Det hördes spel överallt, vid sidan av alla uppträdanden jammade folk i korridorerna, i trapphusen, ute på innergården bland lokalerna och, t.om. i bakluckan av en bil på parkeringen satt en gitarrspelare som ackompanjerades av en person med nyckelharpa. Där fanns ALLA åldrar, minst lika många ungdomar som 45+are. Det första vi hoppade på av allt som stod på tablån var en dansverskstad där det visade sig att vi var en ca 100 pers som skulle lära oss dans "Bingsjöpolska" (Och VAD är det??) av inga mindre än bröderna Eriksson, två käcka grabbar i 25-årsåldern. Redan innan start kände jag att "jag ser nog inte riktigt ut att passa in här..." MEN, något man generellt kan säga om folkmusiker är att de är öppna för andra människor - klädstilar, hårfrisyrer, flamsighet eller tysthet. Du skulle lugnt kunna komma dit i rosa mamelucker, sockeplast och ha dreads ner till golvet - och vara välkommen ändå, vad gör väl det! Så JÄKLA sköna. Här trivs man.

Jag var taggad inför dansandet! (Trots att jag måste ha sett ut som en hiphopare som kommit helt jävla fel. Där stod jag i mina sportiga nike-skor, adidas-tröja och hade håret uppsatt med svart hårband.) Med glatt humör försökte vi oss på polskan! Anna var tydligen lite "hoppig" och jag såg nog lika förvirrad ut som en pensionär på Ottens dansgolv, hur jag satte fötterna eller hur jag skulle klara alla snurrar utan att bli fullkomligt YR! Vilken syn vi måste ha varit! Men skoj var det. Att sätta sig och lyssna till trion Björnlert, Hedin & Pekkari var sedan en ren fröjd. Deras tongångar fick bokstavligen huden ända upp i skallen att knorra (härligt!) och deras spelande som varade i en timma gick fort som bara den.
 
Vi har ju hört dem förr på midsommar hemma hos Pelle (i mitten, lika full av liv som en pojke på 4 år) som då öppnar hemmet för sitt stora midsommarfirande i dagarna tre, då musiker vallfärdar dit.

Det passade utmärkt att köpa en present härifrån till morfar och sedan bege sig för att överlämna denna till födelsedagsbarnet själv. Så fortsatte vi kvällen med att plötsligt befinna oss i ett varmt vardagsrum i Björkudden fullt med släktingar!