Drömmar är väl ett underligt fenomen? Vi kan inte bestämma eller styra vad vi ska drömma, samtidigt är det någonstans våra egna tankar och intryck som formar dem, hur märkliga de än kan vara. 

Jag har haft en sådan bra vecka sista veckan, träffat en massa härliga människor, haft massa kul och en massa trevliga fikor! Borde man inte kunna få drömma något trevligt då? Istället vaknar jag idag av att jag gråter och stämningen och alla bilder är precis lika färska nu när jag öppnat ögonen som i drömmen - alla känslor, hur material kändes att ta på, smaker - det verkliga var lika verkligt som det overkliga var overkligt. Jag är kvar i samma sinnesstämning som i drömmen och tårarna blir bara fler...

I gråten blir jag samtidigt förbannad. Varför skulle jag behöva genomlida den här drömmen!? Kan jag inte få slippa att drömma sånt här!? Som att någon hela tiden säger "glöm inte, glöm inte, glöm inte". Jävla as. Jag kommer aldrig göra det heller!!! Men jag måste väl fan få en chans att gå vidare!? Utan marddrömmar som påminnelse också. Jag behöver inte det här.

Nu har jag torkat tårårna, sträckt på mig och konstaterat att jag behöver en ny drömmakare. Den jag har nu i huvudet är en jävla terrorist, och sådana får man ju ihärdigt försöka bekämpa. Det är väl tillräckligt galet i skallen som det är...