Igår var en kväll utöver det vanliga. Inte i positiv bemärkelse. Det började på eftermiddagen med att jag fått en konstig och dyr el-räkning som jag blev förbannad på. Sedan skulle jag använda datorn och det visar sig att mitt Internet inte fungerar. Det har nämligen blivit strul i bytet mellan pappersfaktura och E-faktura. Något som jag hade upptäckt dagen innan och snabbt hade betalat fakturan som varit på vift. Även fast jag då hade betalat dagen innan hade Internet inte satts igång ännu. Nähe... Okej, men då brukar jag kunna koppla in telefonens nätverk. Men då satt djävulen riktigt på lur. Mobilen hakade sig plötsligt. Det har förvisso hänt förr men då har den snart startat om sig igen så därför väntade jag lite och tänkte att den hoppar snart igen. Men icke! Den här gången, slocknade den. Totalt. Ingen reaktion på någonting. OOOåååå!!! Så där satt jag. Utan nätverk eller telefoni, utan någon möjlighet att kontakta omvärlden, förutom att möjligtvis öppna fönstret och skrika rakt ut. Fast det avstod jag ifrån.
Som tur var hade jag under dagen bokat träff med Anna på gymmet kl 17.15. Såklart var bussen sen också denna otursdag. När det är stopp i trafiken och tiden går blir man extra frustrerad över att inte kunna höra av sig till den som väntar. Men Anna stod där när jag kom till slut. Hon möttes av ett ”Hej jag är redo att lägga mig på golvet och tjuta.”
Efter passet hade jag hoppat av mig lite frustration och kunde le åt situationen. Det ordnar sig herregud. Förhoppningsvis kommer genierna på Telenor att kunna sätta igång telefonen redan imorgon. Så åkte jag hem och vet ni att det var helt otroligt skönt att INTE vara tillgänglig eller ha tillgång till alla nätverk. Att inte snabbt kunna kolla mejlen eller instagram, googla upp saker, kolla på appen vad det är på tv eller annat som man gör som en ren reflex ibland. Nej. Igår var det tv:n och jag, tända ljus, en kopp te och ett lugn som inte kunde brytas av någonting. Kanske behöver man få sig en tankeställare gällande det ibland. Att vi behöver STÄNGA AV. Bara vara. Nu är både internet och mobil igång igen och det var skönt att telefonen inte hade kraschat. Men jag ska försöka att bli bättre på att göra mig totalt otillgänglig för omvärlden ibland, och bara vara med mig själv.
Nu har jag äntligen tagit tag i en massa saker som legat och stört i bakhuvudet. Vilken befrielse det är. Lite såhär i efterhand kan jag se hur sakerna som virvlade runt i skallen var de som ledde till sömnbrist och när man inte får sin skönhetssömn ja då blir man en tråkig jävel. Man är ju trött och får ingen energi till det man borde och fastnar i en ond cirkel. Men nu jäklar! Sömnen kom så småningom tillbaka och jag har senaste veckan tagit tag i att skicka in ansökan till att bli förskolevikare, hört av mig om sommarjobb och tagit tag i att bli indoor-walking-instruktör på Friskis!! Det mest spännande av allt! Uttagningsprov om två veckor. På med headset, upp på crosstrainern och håll i ett mini-pass. Ganska seriös uttagning får man ju lov att säga. De sa först att de bara skulle "kolla lite taktkänsla och hur man var som person". Inte att man skulle klippa ihop två låtar, gå igenom olika positioner på cykeln under dessa och som ett litet pass inför ett antal instruktörer. Det känns pirrigt kan jag säga...men otroligt kul! Att bli någon form av ledare är en liten dröm jag har haft länge. Och sådan har jag hört att man ska försöka göra verklighet av om man kan.
Det är verkligen ingen idé att vänta på att ta tag i saker som man går och drar på. Vare sig det gäller att yppa sina riktiga känslor, eller att skicka iväg en ansökan. Efter min period av sömnbrist för ett par veckor sedan kan jag nu säga att det har vänt totalt för jag vaknade nämligen kl 7 idag, pigg och utvilad. Nästan så att man undrar vad det är för fel istället... Fast nej, det är nog inget annat än att jag är lättad, och väldigt glad.
När jag tänker på ordet "fantasi" förknippar jag det först med kreativitet och skapande. Förmågan att kunna hitta på saker från tomma intet, berätta långa utsvävande historier och måla upp en hel bild av känslor och färger. Då förknippas fantasi lätt med konstnärer, arkitekter eller kanske kockar som ska laga soppa på en knapp och göra underverk av ingenting. Fast fantasi innebär nog mer än så. Vad är det vi använder oss av när vi tar del av en människans liv? När någon berättar för dig att den har mött en stor sorg eller glädje i livet, så försöker vi på något sätt föreställa oss vad personen beskriver och sätta oss in i den känslan även om jag egentligen inte alls har erfarenhet av något liknande. Men jag översätter det i mitt huvud till något liknande, något som jag kan förstå.
Det krävs fantasi för att kunna föreställa sig saker och för att på så sätt också kunna leva sig in i en annan människas känslor. Det vi kallar empati är alltså lika med, fantasi?
Här ska ni få höra en anekdot från ett villaområde i Göteborg. Det är väl lite så, att på något sätt ingår det i ett sådant kvarter att man måste ha en prydlig liten trädgård. Helst välklippta buskar som för guds skull inte stör grannarna och fina rabatter utan alltför mycket ogräs. För mycket är förskräckligt men några tistlar är normalt. Orimligt högt gräs på gräsmattan är också att ifrågasätta om husägaren inte är bortrest eller sjuk i kroppen.
Så var det så, att det flyttade in en man på den här gatan. Han hade lite annan smak än den genomsnittliga villaområdesmänniskan. Istället för att sätta lökar så att det skulle ploppa upp vackra tulpaner i rabatterna på vårkanten, så grävde han stora hål runtom i marken och planterade granar. Dessa blev snart höga, såsom gräset som fick växa fritt och andra vilda buskar och blommor som frodades i hans trädgård. Det blev ju förstås, ett jävla liv, från grannarna. Hans storväxta granar och buskar skuggade ju grannarnas trädgårdar något ohyggligt, och så förskräckligt det såg ut med en sådan vildvuxen tomt mitt ibland alla vackra hus. Mannen argumenterade för att han minsann ägde sin tomt och borde ha all rätt att få ha den naturligt vildvuxen såsom han trivdes med. Det kunde alltså de andra ta och skita i. Då blev han anklagad för att vara argsint. Han fick försöka förklara lugnt att han inte var förbannad men att han menade att man måste få ha rätt att bestämma över sina egna planteringar. Detta kom han dock ingenvart med utan diskussionen följdes istället med uppläxning om huruvida man har respekt för varandra eller väljer att inte ha det. (Ett berättigat dilemma som inte är lätt att lösa.) Efter allt prat fram och tillbaka utan framgång gick han hem till sin veranda och pustade ut med ett glas whisky. Ja men titta, han var alkoholist också! Ja det kunde man ju tro!
Stackarn. Det är inte lätt att veta hur man ska bete sig för att det inte ska bli fel.
En vän sa igår att hon undrade hur det hade varit att bo själv någon gång. För henne, som för många andra, föll det sig naturligt att flytta ihop med sin pojkvän och alltså inte skaffa en egen lägenhet. Inget konstigt med det. Och jag har bara bott själv. Inget konstigt med det. (Eller nästan, jag har ju faktiskt bott i två kollektiv, vilket sammanlagt blir ett helt år.) Hon funderade på om hon skulle ha förändrats av att ha bott själv, vilket man förstås aldrig får veta. Likväl som jag aldrig kan veta om jag hade varit annorlunda idag om jag aldrig varit ensam herre i mitt hus. Förmodligen, så har vi båda präglats av det på olika sätt.
Det finns ruskiga tendenser till att man blir en knasig enstöring när man bor själv. Man har ju liksom ingen att ta hänsyn till och kan hitta på sina egna regler och ändra dem hela tiden. Så skapar man lite smått sina särskilda system över vart saker och ting ska vara eftersom man har testat sig fram och konstaterat vart allt passar bäst. Såsom på vilken sida tvålen ska stå på handfatet. Eller hur högt diskberget faktiskt kan bli innan man når sin maximala bristningsgräns och inte står ut längre. Det är sådant man har hunnit utforska när man bott själv. Vissa gränser. Och ens tålamod. När jag var yngre ville jag nämligen falla ihop i en hög på golvet och lägga mig ner och sparka och tjuta som en tre-åring när något inte gick bra. Som att inte få upp en konservburk. Eller när alla halsband har trasslat ihop sig till ett stort fågelbo som kräver jordens tålamod för att reda ut. Men nuförtiden ser ni, har jag lärt mig att det hjälper inte så värst att lägga sig på golvet här i lägenheten och tycka synd om sig själv eftersom att ingen kommer och hjälper mig ändå. Så nuförtiden, brukar jag istället svära lite lugnt för mig själv när saker går åt pipan, ta tag i skiten även fast det är jobbigt och så småningom har man löst problemet. På så sätt har jag kanske blivit en smula mer vuxen i mitt eget härskande. Samtidigt finns det nog en risk... att ju längre man varit van vid sina egna rutiner och fått styra med saker på sina konstiga sätt, desto värre blir det för den potentiella sambon en dag. Stackars den. Jag lär ju bli en riktig satkärring att flytta ihop med. Om det nu händer. Jag kanske blir en sådan där gammal nucka som går och torkar av sina porslinsfigurer på en hylla och ställer dem tillrätta flera gånger om dagen, och blir dödsirriterad så fort någon kommer på besök för att den ställer sina skor mitt på golvet och inte i hörnet. Uuuööh hemska tanke!! Gode Gud gör att jag aldrig blir sådan. Jag ska försöka att aldrig bli en enstörig, tjurig kärring bara för att jag bor själv. Lovar.
Hej efterlängtade sol, som jag har väntat! Nu skiner solen upp hela lägenheten här på morgonkvisten och jag känner hur ny energi strömmar in. Så ljust det blir när det är solsken istället för gråa tjocka moln ute. Nästan lite skrämmande hur vädret påverkar en så starkt men när man är mitt uppe i allt vintermörker och pissregn (som det ofta är här på västkusten) så blir man van vid det också och hinner sorgligt nog inte fundera så mycket på hur det faktiskt är när det är vackert väder och man bara vill skutta runt. Man väntar helt enkelt på bättre tider och till slut så är den ju här. Nu ska jag fira med att sätta på kaffe, placera mig i en korgstol och plugga utan att tända en enda lampa. Det räcker gott och väl med att solljuset att lysa upp bokens sidor. Som med så mycket annat skulle man väl inte uppskatta vårens återkomst om vi inte hade upplevt den tyngre perioden. Fast idag är det helt underbart. Jag vet att det är för tidigt för att säga ”nu är det vår” men jag tänker ända suga på den här karamellen lite idag även om det säkert kommer en del bakslag med snö och kyla. Det är då det. Nu vill jag få vara lite vår-glad. Det blir nog att köpa en bukett tulpaner senare.
Ibland blir man bara så väldigt trött på vissa fenomen. Något som kan störa mitt sinne något alldeles utomordentligt mycket är den fruktansvärda hetsen kring skönhetsideal och utseendefixering. Ja visst är det för underbart med allt sådant hela tiden. Överallt och hela tiden sätts den skenheliga ytan i fokus och jag undrar, när folk ska sluta. Hur länge ska de hålla på, innan de förstår att det inte är det viktigaste i livet? Eller har de flutit med strömmen och gör som alla andra utan att tänka?
Kanske har jag blivit särskilt frustrerad över det här just de senaste dagarna eftersom jag nu läser om utvecklingsstörning, människovärde och likabehandling. Det cirkulerar i huvudet vad det är som är viktigt egentligen. Så öppnar man upp facebook eller instagram och det blir en väldigt stor kontrast till allt det. Antalet "gillanden" svarar för hur omtyckt och bra man är. Och det är ju inte så konstigt att det blir oerhört viktigt för dem som lever i de sociala nätverken under större delen av sin vakna tid. DET blir verkligheten, och den egentliga tillvaron hamnar i någon slags mellanvärld.
Jag hörde att det var en karl som sa en gång för länge sedan att "den dagen tekniken tar över världen, då är det slut för människan". Visst låter det hemskt? Han hette Einstein och han var ju för det mesta inte särskilt dum. Men det är ett känsligt ämne det här med sociala medier, vad man framställer och människors olika behov av att få respons. Självklart är det inte hela sanningen av en människa som visas, men mängden av all hets kring kroppsideal, karriärshets och attityder, ger en överhängande bild till andra som kanske ger både ätstörningar och svår ångest. Det är inte alltid så lätt att hitta balans. Fast gammal tant som jag är inne i själen, tycker jag att det är fruktansvärt sorgligt när 14-åriga tjejers instagram-bilder vimlar av poser där de ska se snygga ut och får kommentarer om sin sexighet. Fy..
Nyss pratade jag med min mormor och morfar i 1 timma på telefon. Det behövde jag. Alla skulle behöva någon äldre att prata med lite regelbundet för att få höra andra sätt att se på livet, från den som levt genom mycket. Så bra det skulle vara om alla pensionärer också hade instagram, facebook och twitter, för att blanda upp all ytlighet med andra synvinklar. Tänk vad glad man skulle bli över att få se en status som "Idag kunde jag kliva upp är sängen utan att jag hade ont!" istället för "Ett ägg till frukost, nu gymmet och köra järnet, bara 2 kg kvar!". Man kanske skulle börja skriva små positiva statusar om det vardagliga livet: "Har nyss duschat själv utan att ramla", "jag är glad för jag är inte sjuk", "jag kan gå i trappor, det hade varit svårt om man varit handikappad." "Jag är lyckligt lottad för att jag har vänner". Fast skulle man skriva sådana saker runt om på nätet så skulle ju folk tycka att man blivit helt tokig. Snälla nån. "Ett ägg till frukost", är betydligt mer "normalt"..
Nu börjar fasandet. Ungefär såhär i slutet av januari, början av februari. För oss som ska sommarjobba känner man till våndan. Tankarna börjar fara kring vad man ska göra, hur och var man ska jobba, hur mycket, hur ska man göra med sin lägenhetshyra - hyra ut eller inte? Massa sådant praktiskt, ekonomiskt och tråkigt. Det vanliga livet har ju sin gilla gång även fast men självklart ser väldigt mycket fram emot den lediga sommaren. Fastän många fasar inför den och undrar hur allt ska gå ihop. Jag funderar på att ge mig in i ett nytt arbetsområde. Det är lite läskigt. Det är ju så himla bekvämt att göra det man gjort förut för det kan man ju så jädrans bra. Samtidigt lär man sig ju inte så mycket nytt då, och visst är det väldigt roligt att lära sig nya saker? Vidga sina vyer lite och få nya insikter. Och det behöver inte vara några världsomvälvande jorden-runt-resor för det. Kanske skulle man följa med sopgubben på en runda eller jobba som brevbärare och dela ut tidningar kl 3 på natten och känna hur vidrigt tidigt det är att springa i trappor så dags på morgonen. Det finns så mycket slit-jobb som ingen tänker på. Som får så lite tacksamhet.
Jag kanske inte överväger att söka jobb som sopgubbe i sommar. Men det är för att jag inte skulle klara av att köra runt med en lastbil och pricka rätt när jag ska tömma soptunnorna. Överlag är det ju trots allt mer spännande att vara en "doer" i livet. Men så funderar man igen och tänker på det man haft och konstaterar att "ja det är ju braaa smidigt ändå!" Och visst är det skönt att göra något som man faktiskt är riktigt bra på? Det är ju det där med att veta vad man har, men inte veta vad man får... Därför vågar jag inte säga något om sommarjobb än. Fast jag vill ju faktiskt vara en "doer". En som vågar sig på nya saker. Pröva kan man ju alltid!
Jag fick en fundering om Jesus, som dog och tog på sig människans synder. Det var ju snällt. Men då undrar jag, om det var alla synder som människan hade begått fram till dess eller om Jesus även tog på sig alla synder som människan skulle komma att göra i framtiden? För om det var synderna som begåtts innan han kom till jorden, så borde det väl ändå vara dags att det skicka ner en ny snart? Mänskligheten har ju fyllt på med så hiskligt mycket synder sedan Jesus sist tog på sig dem och gav människan förlåtelse. För visst känns det som att stackars Jesus, som ensam person, inte skulle ha kunnat ta på sig alla synder för all framtid? Det låter övermäktigt för karln.
"Tack Jesus som gav oss friheten att leva" läste jag förut att någon hade skrivit. Hm. Gav oss friheten att leva? Folk levde ju innan Jesus kom och människan fortsatte fortplanta sig efter att han försvunnit, men det var tack vare honom "de fick friheten" att leva. Stort HUM. Det är svårt att få ihop det där med Jesus och allt. Och jag undrar om ens de allra mest troende kan få till hur allt hänger ihop. Och när han redan har förlåtit oss - Kan jag göra vad som helst då? Nej, det måste ha varit synderna som hade begåtts innan, och efter korsfästelsen fick människan en ny chans, vilken de sumpade ganska brutalt kan man väl tycka.
Men oavsett att allt kanske inte har tydliga samband så försöker nog människor fixa till det där och fylla i tomrummen i tankegångarna tills det går ihop relativt bra ändå. Försöker i alla fall. Det känns ju mycket bättre att förstå. Då kan man ju snappa upp lite olika information och välja vad man vill lyssna lite extra till och sedan kan man spackla ihop luckorna med egna kloka resonemang och får till en riktigt fin bild av Jesus, eller människan eller vad du än vill. Alla har nog snappat upp olika saker. Man kan ju förstå varför folk blir troende, tänk vad skönt att få en serverad bild över hur saker ligger till. Fast många har nog sina egna "religioner". Det ska man ha. Själv behöver jag i alla fall väldigt mycket spackel och kommer aldrig lyckas fylla i alla luckor så att jag förstår hela min omvärld. Men ja, "tack Jesus som gav oss friheten att leva". Klart slut.
Jag har lärt mig massor idag. Om att vara sinnesslö, idiot och "hjälpklassmässig". Om hur man på 1920-1940-talet gjorde intelligenstester och sorterade människor. Tvångssteriliserade dessa utvecklingsstörda personer för att de inte skulle kunna fortplanta sig och lät dem placeras på "sinnesslöskola". Den "skolan" liknade mest en anstalt där dessa människor kunde förvaras på livstid. Det är ett stycke fullkomligt fruktansvärd historia, som dessutom utspelat sig i modern tid.
Vi ska i den här kursen läsa en bok om Åke ("Åkes bok 2.0") som kursledaren har berättat om. Det är en helt sann historia om Åke som föddes 1931 i en fattig arbetarfamilj och blev som 9-åring stämplad att vara utvecklingsstörd. Detta efter att han hade fått fysiska men efter en tids sjukdom i TBC. Han fördes bort från sin familj trots föräldrarnas protester och satt sedan i 32 år på anstalt. Där behandlades de intagna av de kallaste händer, fick så mycket droger att de sov väldigt mycket och utsattes för ständig förnedring i positionen som samhällets mest värdelösa.
Åke var inte utvecklingsstörd och han var 44 år när han år 1975 flyttade ut ur anstalten och fick bli myndig och återförenas med sin familj. När han lämnade anstalten hade han ändå blivit skadad, institutionsskadad. Han funderade mycket resten av sitt liv på om han ändå inte var utvecklingsstörd men tänkte att det inte spelade någon roll för det var ändå med dessa människor han kände samhörighet med och hade levt hela sitt liv med. Åke hamnade så småningom i styrelsen för FUB - "för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning", reste världen över och föreläste om sina upplevelser, kämpade för förståndshandikappades rättigheter och dog sedan år 2002.
Det är nästan så att man vill tjuta.
Det kommer jag helt säkert att göra när jag läser boken och får ta del av Åkes egna ord om hans liv.
När jag och min jämnåriga kusin var 4 år gamla var vi plötsligt borta en eftermiddag. Vi hade varit ute och lekt ett bra tag när våra stackars mammor började leta och till slut blev livrädda för att vi var ingenstans. De sprang livet ur sig och ropade allt vad de kunde, sökte igenom varje buske och vrå som kunde tänkas rymma två barn. Vad hade hänt egentligen!? När de äntligen hittade oss, så satt vi alldeles nöjda inne i hönsgården. Vi lekte "höna". Vi hade stängt igen grinden och hade antagligen befunnit oss där inne väldigt länge. Kacklat omkring och låtsats picka frön. Hönsgården låg rätt så avskilt längst nedanför ladugården så dit hade väl inte ett enda rop från våra förtvivlade mammor hörts.
Jag är på många sätt så tacksam över att ha fått växa upp på landet och inte på en innergård som har ett par enstaka träd, en rutschkana och en sandlåda. Men framför allt att man får leva nära djuren på landet. Då får man se livets gång från det att det kläcks små kycklingar till att det nackas höns. Jag har fått föda upp en liten get-bebis med välling för att sedan se den bli sjuk och avlivas. Att då gråta med sin familj och få uppleva sin första sorg. Få prata om det och erfara känslan av att ha förlorat något. Ingen försöker släta över. Säger inte att något ska "bota" den förlusten. Det får kännas såhär.
Det är så mycket som diskuteras att det kan vara känsligt att prata om. Särskilt med barn. Vad som är farligt och skadligt och hej och hå. Neeej men det ska vi inte prata om! Tänk inte på det du. Är inte det bara en dålig ursäkt för att den vuxna människan helt enkelt inte vet vad den ska säga? Kanske aldrig själv har vågat prata om känsliga ämnen. Precis som så många vuxna inte vågar göra med varandra. Det är mycket enklare att alltid säga "jag mår bra", än att göra samtalet krångligt och obekvämt. Men det finns nog ett svar på det. Och det är, att det inte gör något att inte ha ett svar. Att oavsett när någon kommer till dig om en fundering där du inte har en genomtänkt slutsats så spelar det inget roll. Bara prata om det. Man behöver bara få vädra skiten, sätta ord på sina tankar istället för att låta dem ligga kvar och bli ett stort svart moln som ockuperar hela huvudet till slut. Du behöver inte säga något smart. Men du kanske gjorde din vän den största tjänsten utan att veta om det, bara genom att du vågade lyssna och svara. Även fast du inte hade något svar.
Jag tror att när min kusin och jag lekte "livet som höna" så började vi nog sätta oss in i andra sätt att se på omvärlden. Det var nog enklare att börja med hönans liv istället för människans. Men vi ska aldrig stänga dörrarna till att prata om saker. Det är när man också vågar prata om det svåra, som livet blir som allra mest levande. Konstigt nog blir jag själv alltid glad av sköra, sårbara samtal. För om vi inte pratar så kommer vi ju bli ena tomma fårskallar som bara bräker en massa nonsens. Lite vettigare än så kan vi väl allt få låta oss vara.
Tänk vad glad man ska vara över att man kan läsa. Sms, nyheter, böcker, information, tidningar eller en saga för sina barn, utan att det ska behöva ta timtals. Utan att man ska behöva tänka så att man går sönder för att kunna få ihop hur de där satans figurerna ska kunna kopplas ihop till något man faktiskt kan uttala. Förra året fick vi se en video-upptagning där en dyslektiker skulle formulera en kort vägbeskrivning från skolans caféteria till dennes klassrum. Skribenten skrev ett ord. Gick tillbaka ett par steg, suddade. Formulerade om och gick vidare. Stannade i flera minuter. Gick tillbaka igen.Suddade. Suddade ut allt och började om med ordet. Efter några minuter med detta ord var det så gott som oförståeligt. Även fast det i stort sett var rätt från början! Dyslektikern hade kämpat så fruktansvärt med att få fram den korrekta stavningen att det rörde ihop sig totalt. Förstå vad jobbigt det måste vara när det känns så för varje ord man ska plita ner. Och hur många jobb klarar man sig utan att kunna läsa och skriva? Det var ett så intressant program igår om dyslexi där en professor menade att de flesta dyslektiker skulle kunna ha blivit av med sin dyslexi om den hade upptäckts i tidig ålder, i ca 5-årsåldern. I programmet var också rapparen Petter med och berättade om sina egna erfarenheter. Han hatade alltid skolan och hans dyslexi upptäcktes först i högstadiet.
Dock fasar jag lite när jag tänker på vilket ansvar som vilar på en sådan som mig, som ska bli lärare och sedan förhoppningsvis speciallärare en dag. Ett stort ansvar om dessa barns framtid vilar i mina händer eftersom det är mitt jobb att upptäcka signalerna så tidigt som möjligt. Hjälp. Professorn sa att det skulle behövas ungefär 40 000 fler speciallärare än vad det finns i Sverige idag för att kunna hjälpa samtliga som har läs- och skrivsvårigheter. Jaha det känns ju bra! Det är många det. Det positiva med mitt framtida yrke är alltså att det kommer finnas jobb. Det negativa är att det kommer finnas alldeles åt helskotta på tok för mycket jobb! Och jag kommer ständigt att känna mig otillräcklig. Otillräcklig. Otillräcklig. Suck. Men jag kommer förstås att göra mitt allra bästa. För det är väl det jag kan ställa upp med. Och om jag missar någon så får den förhoppingsvis bra hjälp senare. Det gick ju trots allt inte särskilt illa för Petter, som belönats för att vara en av Sveriges bästa låtskrivare. Texter finns ju inte bara på papper. De finns ju först och främst i huvudet.
Gaaahh jag är så uttråkad av plugg!! Fast jag i stort sett inte har pluggar ett piss på hela dagen. Jag har mest suttit och tittat på böckerna. Väntat på att få den där rätta lusten att ta tag i det men andan har liksom inte fallit på. Då går man och rotar i skåpen efter något gott att äta stup i kvarten, dricker kaffe hela tiden och kanske tar en liten promenad för att få en nypa frisk luft. Jag lider dessutom extrem brist på goda förnödenheter i skåpen. När man är uttråkad och bara går och drar så blir man ju så överjordat sugen på något riktigt gott. Jag skäms för att erkänna vad jag hittade på. Jag hällde upp lite av min frukostmüsli i en skål, öste sedan på socker och kanel och voilà!, så smakar det nästan som bulle! Jag säger ju det. Skäms. Nu ska jag sätta på en ny omgång med kaffe.
Somliga verkar tycka att det är ett liv för enstöringar att bo på landet. Att det är mycket mer socialt att bo i staden där man har folk omkring sig nära och jämt. Min upplevelse är dock helt tvärtom. För när man bor i ett lägenhetshus med massa folk, hur många är det då som har koll på sina grannar? Till skillnad från när man bor i ett hus på landet där man oftast känner sina grannar. Det är betydligt enklare att förbli anonym i en stad där man kan smälta in utan att någon lägger märke till det.
Här i mitt hus har jag ändå relativt bra koll på mina grannar. Jag har åtminstone hälsat på de flesta, pratat med somliga och vet på ett ungefär vad det bor för folk omkring mig. De som jag pratat med mest är grannarna bredvid. Det är ett skittrevligt par i 25-årsåldern. Tjejen stod jag och pratade med i en halvtimme för någon månad sedan. Idag fick jag se att hennes kille (som jag också för övrigt har pratat med) har satt upp en lapp nere vid ingången där det står att han ska ha 25-årsfest på lördag. "Ursäkta för ljudvolymen som kommer att höras men hjärtligt välkommen in på öl!" Den timida svensken i mig säger att "det är väl ingen som tittar in på en öl bara sådär?" men eftersom jag faktiskt har pratat med dem och tyckt att de är sjukt trevliga så tänker jag "Jaa, fasen.. Det kanske man skulle ändå". Dock får man för sig att när någon ensam krake kommer och knackar på dörren till en random fest så tycker säkert folket där att den där människan verkar ju helt konstig. Totalt desperat att få vänner eller?". Men. Skulle en sådan krake verkligen våga sig på att knacka? Nej. Det skulle den säkerligen INTE. Är det inte istället en väldigt öppen person som tycker att det är roligt med nya sociala sammanhang som skulle ge sig på det? Orädd och öppen. Alltid trevligt med nytt folk. Det är en vedertagen svenne-regel att man INTE gör så. Folk kan ju tro att man är k.o.n.s.t.i.g. Och det är det sista man vill! Då är det bättre att man håller sig inom sina egna väggar och surar för att musiken dunkar genom väggen. Men nej, jag skulle inte heller gå och knacka på. Inte om jag var själv. En sådan super-social-icke-svensk-varelse är jag inte. Däremot får jag finbesök i helgen, och om vederbörande är på, så tycker jag helt klart att vi borde vara så ohyggligt o-svenska och crasha grannens fest. Lite mer icke-svensk natur skulle inte skada ibland. Bli lite mindre "stänga in sig i lägenheten och pratar du med mig så dör jag".
Vem vet, du kanske riskerar att ha riktigt trevligt?
Det känns redan att vi går mot ljusare tider när det inte längre är kolsvart kl 15 på eftermiddagen. Dessutom är adventsljusstaken närpackad och jag har köpt en vårblomma till bordet. Jag blir alldeles glad när jag ser den. Gult är inte fult. Gult påminner om solen och att färgerna snart är tillbaka utanför fönstret. Innan dess nöjer jag mig med "blomma på burk".
